Trångt var det mellan väggarna och bara hårda leran till golv, men Tolv Ula hade själv timrat sig sitt hybble. Nu kom han från byn med sin första ko. För att hon skulle trivas, ledde han in henne i stugan och lät henne se i elden och äta hö ur hans knä.
Under tiden började det knastra på torvtaket, och ett huvud med tvinsotsaktigt avtärda drag sträckte sig fram över rököppningen. »Nej, se herr Mats Gustavsson!» utbrast Tolv Ula och släppte sitt hö. Han visste, att herr Mats hade slagit ihjäl Linköpingsbispen vid Linderås kyrka och var bannlyst. Där han gick in, jäste aldrig ett ölkar och kokade aldrig en gryta, och låg ett barn i vaggan, blev det inte gammalt.
»Fort, bonde, räck mig allt det bröd du har!» ropade herr Mats. »Det lönar inte, att du låter mig titta i dina tomma händer. Jag har tappat bort mitt folk på Skogen, och min häst är lika hungrig som jag själv.» Han lade bågen till ögat, och Tolv Ula måste plocka brödkakorna från stången och räcka honom.
»Tag nu haspen från dörren så gärna först som sist», fortsatte den förföljda dråparen, medan han hasade sig ned från taket och steg till häst igen. »Hack i häl efter mig har jag garparna.»
Så kallades de tyska översittare, som då i kung Albrekts olyckliga dagar ströko omkring i landet. Kunde de bara hoppa och dansa, fingo de flux av kungen hundra lödiga mark och kläder med bjällror. Med krusat hår, pilar i kogerbössan, stålhandske på låret och svärdet fastrostat i skidan drogo de så ut på krig mot bondens kornlada.
»Det är rådligast att öppna godvilligt», tänkte Tolv Ula, när garparna började bullra på dörren. »Ur vägen med huggkubben!» ropade de. »Se här, bonde, under den har du gropen, där du gömmer din ölkagge.» De drucko och sjöngo i sus och dus och plockade fram äggknytet under bjälken och stötte ned hönan från takbjälken med spjutskaftet. Det gjorde de med sådan fart, att torv och näver tumlade ned över härden och golvet och började flamma. Då togo de också kon vid hornen och drogo den med sig.
Tolv Ula grep yxan och sprang ut ur sin brinnande stuga. På backsluttningen var det fullt av ryttare och fotknektar, men det var särskilt en, som alla veko åt sidan för. »Kråkorna akta sig att komma örnen för nära», tänkte han, ty han såg, att det var den fruktade Bo Jonsson Grip, som hade nästan hela Sverige i förläning. »Hjälp en värnlös!» bad han och kastade sig ned framför honom. »I skogen kunde jag inte bo för stigmännen. och så yxade jag till en stuga här vid vägen. Men här får jag heller inte bo. Var skall jag då leva?»
Bo Jonsson satt likgiltig och bred på hästen och såg på honom med tunga ögon. Hade han inte med egen hand huggit ned en riddare framför själva högaltaret i Stockholms gråmunkekyrka och sedan nådigt förlikt hans fränder med en gård och litet pengar och skinnvaror! Han hade annat att tänka på än en bondes klagolåt.
Stugan hade redan råkat i full brand, och Tolv Ula kastade yxan över axeln och vandrade bort.
Det var den klaraste midsommarkväll, och dagranden fortsatte hela natten att glöda över skogen. Åkrar och rovland stodo lövade med små kvistar av hassel och hägg, som hade stuckits ned i dikesrenarna till god årsväxt. Kvastar av Johannesgräs hängde i logdörrarna, och i den öppna kyrkan satt det liljekonvaljer i ljuspiporna. Krokiga gummor vankade kring och samlade dagg till baktråget och läkedomsörter, och unga flickor glömde en stund de onda tiderna och bundo kransar av nio olika blomster för att sova på dem och drömma om sin tillkommande. På lekvallarna bodde ungdomen i lövhyddor och dansade med ga~arna omkring midsommarstången, som var sirad med färgade ägg och en eldröd hane, solens fågel.
Ingen ville tänka på sin sorg, men därför blev Tolv. Ula skygg för människorna och vek av inåt skogen. Mellan träden var det halvskumt, men fåglarna hade ingen sömn den natten, och det flaxade bland grenarna och gnisslade som spinnrockar och nystvindor. Den kolsvarta nattramnen flög där med knarrande vingslag, men aldrig högre över marken, än oxen bär sitt ok, och alltid mot Jerusalem. Det blev en långsam färd, ty djupt i jorden hade han sitt bo, och det vara bara under de stora helganätterna, som han undfick kraften att flyga.
»Du är mitt hjärtas fågel, nattramn», sade Tolv Ula grubblande. »Högre än oxen bär sitt ok, kommer jag nog aldrig över jorden, men hur längtar jag inte till ljusstaden, fridsstaden, som jag aldrig når. Jerusalem, Jerusalem, var är du?»
Efter någon tid blev han anropad av en väpnad och sjungande skara, som drog förbi. »Kom med, enströvare!» sade krigarna. »Bo Jonsson, den förtryckaren, är död, och herrarna resa sig nu mot kung Albrekt.»
Tolv Ula var inte sen att lyda, ty garparna hatade han som varje god svensk, och stora nyheter fick han höra. Herrarna hade vänt sig till drottning Margareta i Danmark, som var änka efter Magnus Smeks son Håkan. Albrekt hade då lovat, påstod krigsfolket, att inte bära sin hätta, förrän han besegrat kung Byxlös, och till på köpet hade han skickat henne ett flera alnar långt bryne att vässa sina nålar och saxar på i stället för att styra riken.
I Falbygden nedanför Mösseberg möttes härarna på båda sidor om ett moras. Tolv Ula rusade in i den vilda striden med sin yxa och hoppade från tuva till tuva, men marken var dyig och lös under tyskarnas hästar, så att de fastnade i gyttjan. Mitt i det flyende myllret av sönderhuggna fjäderbuskar fick han se kung Albrekt, som hade mist sin häst och barhuvad gick av och an och vinkade med en smal käpp. Han var smal om benen, smal om armarna, smal om bröstet och i ansiktet. Allting på honom var smalt, till och med det kluvna skägget. Det var bara det krusiga håret, som var stort och yvigt. Han hade svårt att göra sig förstådd på sitt främmande språk för de segrande svenskarna, och de omringade honom med sina pålyxor och förde honom som fånge till drottning Margareta i Bohus.
Bondemännen byggde sig kojor av granris nedanför borgen, och där kom Margareta med herrarna, liten till växten och brun i hyn, men med vackert böjd näsa och viljefast haka. Försiktigt och klokt utvecklade hon sina meningar, då hon stannade och talade. Eller också teg hon alldeles och lät någon annan föra ordet i hennes ställe.
Hur det så gick, blev det till sist ändå alltid hennes önskan, som segrade. Nu var det hon, som rådde i Sverige. om natten, när herrarna kommo från rådplägningen på borgen, lysta av facklor, sade de skrattande till folket: »Ha ni hört, att nu har drottningen straffat kung Albrekt för hans skryt och satt på honom en hätta med nitton alnars släp?»
»Det är nog bara gyckel av er herrar med oss bönder», svarade Tolv Ula och hängde igen yxan över sin axel. »Fast nog kunde det ha varit rätt åt honom. Vad mig gäller, har jag nu gjort min tjänst här och får söka lyckan på annat håll. Jag har aldrig mer ro att vila två nätter i rad. Det är helgakväll, och nattramnen måste ut och flyga.»
Den gången ställde han sin hemlösa vandring till det tornkrönta Stockholm.
Stockholm var ännu i tyskarnas våld. För sina toppiga hättors skull blevo de kallade hättebröder. De voro så hatade, att de ständigt måste gå väpnade och i brynja. Var Tolv Ula gick, surrade tyska ord för hans öra, antingen han tiggde sig ett par skor eller sökte ett härbärge.
Hans sängkamrat i härbärget skaffade honom det arbetet, att han skulle bättra stocken under vinfatet i rådhuskällarn. Uppe i rådstugan var det oväsen, ty hättebröderna hade slagit den svenska borgmästarn blodig och satt honom i borgtornet. Tolv Ula brydde sig inte om att gå hem över natten, utan lade sig bredvid vinfatet, men om han hade haft en tupp på armen, kunde han inte ha blivit bättre väckt. Just som det skulle till att dagas, ljödo röster och knarrande steg uppe i rådstugan. Han stack ut huvudet genom gluggen och frågade en gammal man, som gick förbi, vad det var. Gubben svarade, att det var några hättebröder, och att de befalll honom att gå och väcka de svenska rådsherrarna och kalla dem till en viktig sammankomst. Men de svenska herrarna voro inte väl där, innan en lång rad av tyska knektar plötsligt tågade ut ur borgen, och med vapen i händerna kommo ett tusental tyska borgare rusande från sankt Gärtruds gillesstuga. Den låg på samma grundmurar som nu Tyska kyrkan, och där hade de hållit sig gömda ända sedan aftonsången kvällen förut.
»Ni förrädare», ropade de till de svenska rådsherrarna, »gärna skulle ni överlämna staden åt den danska dejan», och därmed grepo knektarna svenskarna i bältet och släpade dem med sig över fällbron in i borgen.
Tolv Ula fortsatte tyst sitt arbete, men dagen därefter blevo tre av svenskarna utförda och brända. Då gick han missmodig hem till härbärget. Om natten satt han uppe vid vindögat, ty det var ganska ljust och redan i juni månad. Det var natten till helga lekamens dag, då gillenas fanor skulle bäras genom de lövprydda gatorna, och han satt och tråcklade ihop en blå skjorta åt sig för att med den över sina paltor få gå i tåget och bära ett vaxljus. Till sin fasa fick han då se, hur de fångna rådsherrarna leddes ned mot strömmen. Han räknade ända till sextio. De voro hårt bundna. Flera hade kläderna upprivna och långa, blodiga skår efter träsågar, som de blivit pinade med för att bekänna något förräderi mot Albrekt. Högt bedyrade de ännu sin oskuld och ropade till vem som ville höra, att en hättebroder nyss lovat borghövdingen hälften av deras egendom, för att han genast skulle låta bränna dem. Under tiden knuffades de ned i båtarna och roddes över till Blasieholmen, som då kallades Käpplingeholmen. Där instängdes de i ett gammalt skjul, som antändes, och lågornas sken blandades med gryningen.
Tolv Ula kastade ifrån sig den blå skjortan och gick ut. Med dagens inbrott började åskan rulla, och ett störtande regn föll över staden. »Vem skall man då lyda för att göra rätt», mumlade han och fortsatte nedåt hamnen, »hättebröderna eller danskarna? Jag har aldrig hållit i ett segel och kan inte ta lega som skeppskarl, och jag är utan pengar. Men bara jag kommer bort från detta olycksaliga land, får det sedan gå mig, hur det vill.» Genast bröt solen fram, och han tog det som ett tecken, att han borde fly. Det var stoj och liv därnere på bryggorna. Boskap råmade, och små underbara hästar från Öland sattes i land. Torsk och lax staplades i högar, koggar lastades med hudar och honung och jaktfalkar i burar. Men klockorna begynte ringa, ljus och fanor togos ut på gatorna, och sjöfolket sprang uppåt staden för att se på. Då gick han ombord på ett färdiglastat skepp, där det stod en tom och ovanligt stor salttunna. I den gömde han sig.
Om en stund kom skepparen tillbaka med sina karlar och frågade dem, om de funno vinden god. De sträckte upp händerna och jakade, och först då var han i sin rätt att lägga ut. Hamnbommen öppnades, ankarstenarna lyftes, och seglen togo fullt. Men det var annat sjöfolk och andra fartyg än i vikingarnas tid. Tacklet var från Åbo och masten från Kolmården, men allt var ruttet och gammalt, och skeppet såg ut som en stor och klumpig träsko, fast prydd i aktern med små torn och ett helt kastell. De förgyllda väderdrakarna visade emellertid nordan, och det gick med skummande fart genom skärgården. En väldig vårdkase flammade på det yttersta skäret, och nu bar det ut på Östersjön, där land inte syntes. Helgonbilden i stäven höll sitt framsträckta kors över ändlösa vågor.
Viktualier, med andra ord matvaror, kallades på den tiden vitalier. De tyska sjörövare och äventyrare, som på vattenvägar försågo Stockholm med livsförnödenheter, fingo därför heta vitaliebröder. Det var ett sådant skepp, som Tolv Ula hade råkat att komma ombord på, och det var rustat av Albrekts fränder i Tyskland för att plundra och bränna på de svenska kusterna. Det kunde Tolv Ula snart förstå av samtalet.
Skeppsfolket brydde sig inte om seglen, utan satt kring en eld och glödgade en spik för att genomborra några taljor. Själv gick skepparen av och an och skröt över sina vilda bragder. Med ens stannade han framför den stora salttunnan och utbrast: »Jag tror, att saltet har blivit Iuktigt om fötterna, eftersom det nyser. Vänd om tunnan, så att botten kommer upp, och slå in den glödgade spiken, så få vi se, om saltet kryar till sig.»
Tolv Ula hörde, hur de kommo med spiken. Han samlade då hela sin kraft och stötte till kimmarna, så att de flögo isär. I nästa ögonblick grep han skepparen för bröstet och kastade honom över relingen, så att han föll i vågskummot och försvann. »Här höll jag på att få ännu ett nytt slags herrar att lyda», ropade den forna bonden, nästan från sina sinnen av vrede. »Men jag är utan både hem och land och tänker inte längre tjäna någon annan än mig själv. Jag har aldrig hållit i ett skeppsstyre och är lika dålig seglare som någon av er, men jag har ett helgon, som hjälper nordiska män bättre än alla andra helgon. Låt mig bli skeppare i stället för den stackaren där, så skog vi alltid dela bytet som bröder. Förr var jag en god människa och nändes inte göra en myra för när, men jag lovar och svär vid heliga Birgitta, att här ombord finns inte längre en uslare varelse än jag!»
Några av skeppskarlarna knotade, men de andra böjde sig för hans mod, och i månskenet ute på havet blev han så med duktiga handslag tagen till skeppare. På bordet inne i akterhuset låg den döda skepparens kaparbrev, utfärdat av staden Danzig och försett med både underskrifter och sigill. Det stoppade han på sig under kläderna.
Hundratals sådana sjörövare strövade vid den tiden omkring på Östersjön. Men Tolv Ula blev en av de mest fruktade. Tacklet på hans skepp blev alla murknare, seglen fingo alnslånga hål och klutar, men på däcket fattades det aldrig rövade säckar och kistor. Hans ögon brunno dystert, rödsprängda av vind och väder och sällan kom det ett gott ord ur det isgrå skägget. När det stormade, och sjön gick hög, hände det likväl, att alla knäföllo på däcket och vredo sina händer i samvetsångest. Nattramnen skakade då på sina vingar djupast i hjärtats fängelse, och Tolv Ula talade om stjärnan i mörka tider, om Birgitta, som just nu skulle helgonkrönas i Rom. Deras längtan efter syndaförlåtelse blev till sist så stor, att en dag, när de landade vid den tyska kusten, rustade de sig med stavar och flaskor och vandrade barfota till Rom som fromma pilgrimer.
På aftonen fredagen den 6 oktober 1391 ringde den eviga stadens alla klockor in helgonfesten. Det stora kapellet i Vatikanen stod nästa dag behängt med gyllendukstapeter, golvet var bestrött med olivblad, och otaliga vaxljus brunno. Under en himmel, som bars av kardinaler, steg påven Bonifacius IX upp till sin tron. Han var just inte den bästa av påvar, utan känd för att driva handel med ämbeten och avlatsbrev, och en motpåve regerade i Avignon. För de knäböjande pilgrimerna vid dörren var han dock kyrkans heliga fader, och deras ögon fuktades, när efter gudstjänsten sångarna för första gången uppstämde: »Bed för oss, heliga Birgitta! Halleluja!»
Tolv Ulas läppar rörde sig. »Ja, bed för en stackars kapares själ, när han en gång dör i vågorna», viskade han. »Dn har läst i våra hjärtan. Du vet, hur vi ha blivit sådana, som vi äro. Bed för oss, du svenska moder, så att det aldrig mer i vårt förödda land behöver leva så vilda och olyckliga människor som vi!»
Bredvid Vatikanen låg Peterskyrkan, byggd över aposteln Petrus'
grav. Hela natten var kyrkan både utvändigt
och i sitt inre upplyst av tusentals lampor. På söndagen
begav sig påven dit, företrädd av vakter med dragna svärd,
och läste mässan vid högaltaret. Därefter frambars till
honom ett offer av förgyllda vaxljus, bröd, vin och små
korgar med duvor, allt prytt med Birgittas vapensköld.
Efter att en munk sedan hade predikat om hennes liv, utbars påven i
pelarhallen utanför kyrkan, omgiven av högskaftade fjäderviftor. Här
slog han upp den gyllne bok,
där änglarnas och helgonens namn voro upptecknade, och
när han tog pennan och skrev in namnet »
Skygga och försagda bland så många människor, höllo de varann troget i repbältet för att inte bli skilda åt. Härbärge fingo de i det hus, där Birgitta, älskad och vördad av alla, hade slutat sina dagar. Det var en stor flock av män och kvinnor från Norden, som slutligen drog hemåt igen över bergen, och ofta talade de med varann om det avlägsna Vadstena, dit hennes ben hade blivit förda.
Dagarna omkring den 7 oktober, Birgittas helgondag, brukade sedan i Sverige kallas Brittsommaren, därför att det vid den årstiden ofta rådde blid och solid väderIek.
Då Tolv Ula och hans män åter hissade sitt sjörövarsegel, voro de likväl samma vilda sällar som förr. I sällskap med sju andra kaparskepp, som voro bemannade med vitaliebröder och lastade med salt, fisk, rödlök, äpplen, rovor, humle, säd och all möjlig härlighet, lade de ut från land för att undsätta tyskarna i det belägrade Stockholm. Det blev emellertid kallt väder, och i skärgården fröso skeppen fast utanför Dalarö. Vitaliebröderna visste, att de utan miskund skulle få ett rep om halsen, ifall de råkade i svenskarnas händer, men deras anförare, riddaren mäster Hugo, var rådig. Han lät släpa ut fällda träd från öarna och byggde av dem runt omkring skeppen höga vallar, som sedan överspolades med vatten, så att de isades.
Det var Margaretas här, som belägrade Stockholm, och några svenska skaror drogo genast åstad för att göra upp räkningen med vitaliebröderna. Snart märkte de likväl, att det inte ville lyckas dem att storma de hala isvallarna, och därför hoptimrade de ett högt trätorn, som de kunde skjuta framför sig på rullar. Ett sådant torn kallades på krigarspråket katt. När allt var färdigt till strid, rullade svenskarna katten framåt, och klor hade den att rivas med, ty armborst och spjut stuoko fram överallt mellan stockarna. Men mäster Hugo hade under nattens mörker låtit såga sönder isen, och ett lätt yrväder hade hjälpsamt strött litet snö över springorna, så att ingen kunde se dem. Förväntansfulla och belåtna med sitt verk, stodo sjörövarna på sin skeppsfästning och sågo, hur katten närmade sig.
»Kass, kass, kass!» ropade de och klappade i händerna, ty de söndersågade isstyckena gåvo plötsligt efter, och mitt för deras ögon sjönk katten ned i vattnet och försvann med alla sina krigare.
Den enda, som vände sig bort, var Tolv Ula. Bland svenskarna på tornet hade han känt igen flera gamla vapenbröder från slaget på Falan, och skamtårarna runno på hans barkade kinder, över att han på det viset måste strida mot egna landsmän och vänner.,
Så snart det blev blidväder igen, och skeppet hade lämnat av sin last, styrde han åter till havs med sina skeppskarlar, och de gingo upp på ödsliga klippor och levde där till en tid, så länge munförrådet räckte. Ute på havet hörde de en dag klockorna ringa i Kalmar. Där krönte Margareta, Nordens fullmyndiga fru, sin frände Erik av Pommern till konung över de tre äntligen förenade rikena. Men kaparna långt borta på villande sjö styrde med vinden som lösryckta och kringdrivande träd och frågade varken efter lagar eller land.
En afton, då det blåste hårt, sågo de ett stort hanseatiskt skepp dyka upp över vågorna som ett moln. Det närmade sig snabbt med svällda segel för att börja strid, men det uttjänta rövarskeppet tålde inte stöten från järnsprötet i stäven. Knakande lutade det åt sidan och började att sjunka. Tolv Ula släppte styret, ty han förstod, att hans sista stund var kommen. »Det måtte vara en stor helganatt, efter dagranden brinner så klar», sade han för sig själv och såg omkring havet. »Nattramn, du svarta fågel, du hann aldrig ditt Jerusalem, men du slutade ändå aldrig att längta.»