III.
ADILS OCH HANS GULDSMEDER.

ANKOMSTEN TILL ADILS' HOV.

Mellan tvära berghällar bredde sig ett igenvuxet träsk, där det inte längre var möjligt att plaska sig fram med en eka. Skogsborna där omkring, som inte längre fingo någon fisk i det bruna kärrvattnet, märkte likväl snart, att där fanns något annat att hämta upp, som de kunde ha nytta av. Det var rostiga klumpar och kokor av myrmalm.

En mängd smeder samlades därför under sommaren och bodde i riskojor, som de hade uppfört på stranden. Genom att ställa halvstora stenar i en ring gjorde de sig ugnar. Där lade de varvtals ved och malmklumpar och eldade så på och trampade blåsbälgen, ända till dess malmen smälte till små färskor, som kunde vältras under släggorna och huggas och vällas och smidas.

Hela arbetslaget styrdes av en storsmed, som var vida berömd och hette Tole. Hans lärling hette Öjar. »Nu är järnet kommet i världen», ropade Öjar en dag och klämde till med släggan, så att gnistorna sprätte ända upp i talltoppen.

»Det finns också annat, som är kommet i världen, och det för länge sedan, fast det tör vara nytt för er», svarade Tole och kallade fram de andra smederna till sin koja. Där lågo hjälmar, som han hade klätt med bronsplåtar, och de yppersta svärd. Skatterna i hans smedja voro inte bara sirade med rundlar och streck, utan Tole förstod konstskickligt att avbilda hopslingrade djurväsen och till och med kämpar och gudar. Ändå var det ingenting av allt detta, som han i dag ville visa, utan han höll upp handen. I den låg det två små gula korn.

»Det här är guld», berättade han, »och det är det dyrbaraste, som finns. Hade jag bara så mycket, som får rum här i handen, kunde jag bygga mig den största hall med stolpar och högsäte, och hövdingar skulle söka min vänskap.»

Öjar hade också sprungit fram och hörde nyfiket på. Då vände sig hans mästare till honom med orden: »Hur ofta har jag inte talat med dig om kung Adils och det guldrika Uppsala, där guld och koppar kastas in i gravhögarna. Han har guld inlagt i järnet på spjutet, guld övver hela svärdsfästet, guld på hjälmen, guld på dryckeshornet, och när han sitter med sina män, skakar han tärningen i en guldbägare.»

Tole gjorde ett uppehåll för att njuta av sina sotiga åhörares förvåning. Så fortsatte han: »Hell Adils, Skilvingasonen, den mäktigaste bland svear! Han har skickat mig de här kornen. Mer tordes han inte sända till vår ödemark. Han ville veta, om jag tilltror mig att arbeta i ett sådant ämne, och om jag kan laga åt honom den berömda ringen Sveagris. Skynda dig förut till Uppsala, du lärling, och säg, att jag kommer! Du vet, att det går långsamt för mig, sned och ofärdig som jag är i det ena benet.»

Öjar tog ett långt språng av glädje och begav sig i väg, barfota och barbent.

Det var sent, när han vandrade in mellan de många husen i Uppsala, och han valde sig ett sovställe i en lada.

Nästan som han blundade till, började han drömma om guldet, som Tole hade talat om. Höet stack honom benen och genom de stora slithålen i skjortan, så att han snart vaknade igen. Så fort han somnade, såg han 36&37

utkammat över axlarna. Hans hustru Yrsa höll på att klippa det med en bred järnsax av det slag, som ännu brukar finnas på landet, och som kallas ullsax. Med sådana saxar klipptes på den tiden konungar.

Adils såg strängt på Öjar och tryckte fingret för munnen till tecken, att han inte fick tala högt. Men till Yrsa viskade han: »Jag förstår, att mannen där är Tole Storsmed, som jag har skickat efter. Lämna honom ringen Sveagris, så att han får laga den. och skänk honom några av mina egna kläder! I så eländig skjorta kan inte en så stor konstnär gå omkring i min gård. Han skall nu bli förman för mina guldsmeder.»

Yrsa öppnade en kista och tog fram en gyllene armring och Adils' sämsta kläder, ty hon visste alltför väl, att han var mycket girig. Med famnen full gick hon ned mot dörren. Men salen var lång, och när hon stod framför Öjar, nynnade hon, utan att Adils kunde höra det:

»Smid svärd åt min son,
hugstore hjälten,
som i härbärget sitter.
Varna och varsko
Skinnfällarna resa rygg,
väggstolparna vända ögonen.»

Det var dunkla ord, men Yrsas röst lät så sorgsen och trovärdig. Vandrande köpmän hade ofta berättat för Öjar om kungsgården och Yrsa. Hennes första make hade fallit i en strid mot Adils, som sedan tagit henne med sig, fast hon nödtvunget givit honom sitt ja-ord. Hennes son i första giftet, den stora kämpakonungell Rolf Krake från Lejre på Själland, hade nu anlänt med sina tolv yppersta män och han satt i härbärget och väntade på att utfå det fädernearv, som den rika Adils inte ville lämna honom.

Öjar mottog därför tyst både Sveagris och kläderna och gick till gårdssmedjan.

En stund efteråt hördes ett gruvligt oväsen i dörren till kungssalen. Det var den rätta Tole, som småningom hade hunnit fram på den långa vägen från myren. När han ställde ifrån sig sin säck med släggor och andra verktyg, lät det som om guden Tor själv hade åkt in över tröskeln med sin åska.

Adils vinkade åt honom, att han skulle hålla sig stilla. Men Tole hade i så många både onda och goda år stått vid sin dundrande hammare, att han hade svårt att höra, när någon talade sakta. Han hjulade fram på sitt sneda ben, och vart steg såg ut som en förbjuden kringgärning. Emellanåt strök han upp och ned med handen över skjortan för att gnida av sotet, och så höll han den om örat och skrek det hårdaste han orkade, att han ingenting begrep.

Då glömde sig Adils och sprang upp. »Nyss mottog jag Tole Storsmed med den heder, som tillkommer en så berömd konstnär», sade han. »Men här har han dragit med sig en träl, som bryter Torshelgen och inbillar sig, att han också skall få präktiga kläder. Tyst, inte ett ord! Led ned honom i smedjan och sätt honom i en kedja vid väggen, tills han lär sig bättre gårdssed. Där kan han få arbeta både natt och dag med tarvligare grovsmide och sådant, som han duger till, men låt aldrig mer den karlen komma för mina ögon!»

Tole tog då upp sin slamrande säck igen och slängde den över axeln, och husmännen ledde ned honom i smedjan. Där satte de honom vid väggen med en tung länk om foten.

I SMEDJAN.

Öjar hade blivit för högmodig att hälsa på sin forna mästare, utan stod bortvänd vid städet och försökte att laga ringen Sveagris. Men han var ingen fullärd smed och måste lämna ringen till Tole. »Smid också tolv goda svärd! » befallde han kort och begynte att påtaga Adils kläder. De voro praktfulla nog, fast de hetat de sämsta i kistan. Han visste bara inte, hur han skulle använda dem. Nedtill på byxorna var det fastsytt ett par korta strumpor. Otåligt rev han bort strumporna, så att han kunde gå barfota, som han var van. Bättre blev det heller inte med manteln. Den hade det grannaste tyget på insidan, och därför hängde han den på säg avig, med fodret utåt. Så varmt hade han aldrig varit klädd, och med svettpärlor i pannan grep han en stor spann med vatten för att dricka. Men när han begärligt förde den till de torra läpparna, sammandrog sig strupen, så att han inte kunde svälja er droppe. Flera gånger försökte han, men det var, som hade små osynliga händer hållit honom om strupen. »De vredgade vattendiserna straffa mig, därför att jag grumlade deras källa», tänkte han bleknande och ställde ifrån sig spannen lika törstig.

De andra smederna drogo på munnen och sågo surt på honom, fast de inte vågade öppet driva spe med Adils gunstling. Inte heller Tole sade något. Han tänkte: »Säge jag sanningen och blir trodd, så tar Adils hans liv. Och blir jag inte trodd, tar han mitt. Känner jag Adils rätt efter hörsägen, låter han dräpa oss båda, om han blir vred Därför är det bäst att tiga.»

Och teg gjorde han, teg medan han smidde, teg när han vilade sig mot släggskaftet. Därför talade heller inte de andra till honom - utom en gång. Det var den första natten.

Ringen Sveagris kastade nämligen ett så starkt sken då han arbetade på den, att det lyste genom hans händer så att de blevo klarröda. När han lätt och skickligt hade lagat ringen, hängde han upp den bland de många färdiga eller halvfärdiga guldsmedsarbeten, som voro uppträda på spikarna i väggen. Ringen fortsatte likväl att lysa som en lampa och Tole att låta sin hammare gå.

Då sade en av guldsmederna: »Hör nu på, gamla grovsmed! Adils drog fordom vida omkring på segerrika vikingatåg, men han tyckte sig ändå aldrig få berömmelse nog, fast han var den modigaste man och blev en fruktad och mäktig konung. När han såg sin ungdom gå, utan att han ännu hade förvärvat lika stort kämpanamn som flera av hans fäder vid samma ålder, fördystrades hans håg.»

»Jag tror, att jag har hört därom», svarade Tole och lyfte ett glödgat järn på städet.

»Då hände något, som ännu kan komma mig att darra, när jag talar därom», utropade smeden. »I Vendel, en dagsled härifrån, ha många av Adils fäder och fränder fått sin vilostad. Så strålande hövdingehjälmar och skatter, som myllats ned under marken i Vendel, ha väl aldrig blivit nedlagda på något annat ställe i Nordlanden. En afton, då Adils red förbi, såg han, att det lyste ur den förnämsta hjältegraven, och när hans män begynte röra i jorden, mötte de ett sådant skimmer, att de en lång stund stodo bländade.»

Tole glömde sitt arbete och ställde ifrån sig tången för att lyssna.

»Den döda kämpen låg utsträckt i en båt, omgiven av sina vapen och med hjälmen på huvudet», fortsatte smeden sin berättelse. »Omkring hans arm snodde sig en ring med trynen i ändarna, och från den utströmmade glansen över de andra dyrbarheterna. Det var Sveagris. Den hade då legat rnånga år i graven och därnere småningom fått sitt starka sken. -- Här är ett vördat rum, sade Adils, och en sveakonung är inte någon gravskändare! Men jag tyder detta som en vink från de tysta skuggorna, att de vilja skänka mig Sveagris till arvegåva, för att jag skall bära den som ett vittnesbörd om Skilvingarnas makt. - och så trädde han ringen på sin arm och lovade att åtminstone överglänsa alla andra konungar genom rikedom och guld. - Smid un och bullra bäst du vill, gamling, det gör oss ingenting. Men häng ena sidan ett skynke över Sveagris, annars kunna vi inte sova för skenets skull.»

Tole gjorde, som de ville, och dag och natt smidde han sedan konstrikt svärd efter svärd.

FYRISVALLS SÄD.

Innan Rolf Krake red till Uppsala, satt han om vintrarna troget i Lejre med sina bärsärkar.

På gården i Lejre låg en stor sten, och var och en, som ville bli Rolfs man, måste kunna lyfta den. Närmast högsätet satt den jättelika kämpen Svipdag, som ensam var lika god som tofv andra bärsärkar. Han hade förut varit Adils' lantvärnsman, men ledsnat på att tjäna en så girig herre.

Snart infann sig också den lika berömda Bodvar Bjarke från Norge.

När Bodvar steg in i salen vid Lejre, låg där en svag och klen stackars yngling hopkrupen bakom en benhög i hörnet, och på honom kastade kämparna vid bordet de avätna benen. Bodvar tog honom med sig, fast han darrade i alla lemmar, och ställde honom bakom sin bänk. När benen nu började vina igen, grep Bodvar ett stort höftben, som var nära att träffa honom själv. Det slungade han med sådan kraft i pannan på den, som hade kastat det, att mannen nedföll död. Sedan gav han sin skyddsling kläder och lät honom dricka blodet av ett fällt vilddjur och kallade honom Hjalte. Efter den dagen blev Hjalte lika modig och stark som de andra.

Med sådana kämpar var det, som Rolf Krake drog till Uppsala. De följde honom gärna, ty han var vänsäll, givmild och rättvis och lika saktmodig mot de svaga som förfärlig mot sina fiender. De visste, att Adils var en trollkunnig blotman, men Yrsa hjälpte dem lyckligt över falluckor och andra försåt i kungssalen, och nu voro de samlade i härbärget.

Det var en lång sal, där stolparna överst voro sirade med färgbelagda kvinnoansikten, och bakom i sovbänkarna låg det fullt med skinnfällar. Männen övergöto sig som bäst med iskallt vatten eller höllo fram sina nakna armar över elden för att härda sig. Slutligen togo de sina vapen och höggo raskt och gladeligt utan att såra varann, ty vart hugg mötte hugg.

Öjar kom i dörren och släpade på de tolv svärd, som Tole hade smitt. Han hade noga övertänkt, att så här skulle han säga: »Jag är Tole Storsmed. Se här, vad jag har förfärdigat åt dig, kung Rolf. Gälda mig nu frikostigt!»

Men i stället släppte han svärden på tröskeln och kunde inte få orden över sin tunga. Han hade aldrig förr stått framför en hjälte, och luften blev med ens liksom högre och renare. - Rolf syntes honom så stark och ändå så frimodig och god, att var osanning måste tystna inför en sådan man. Hans blotta närvaro utövade en sådan sällsam makt, att Öjar för första gången kände sin egen litenhet och lumpenhet. Plötsligt kom han ihåg Yrsas varningsord och utbrast: »Hjälte! Skinnfällarna resa rygg, väggstolparna vända ögonen.»

»Jag ser på dig, att det är det enda sanna du sagt på länge», svarade Rolf och utdelade svärden bland sina kämpar. »Era järnstickor ha blivit slöhuggna under våra lekar, men hade jag inte mitt eget goda svärd Skavnung, skulle jag vara glad att få välja bland sådana vapen.»

Därmed gick han utefter sovbänkarna och slog duktigt med svärdsflatan på skinnfällarna. Då började de att resa rygg, och fram kröpo Adils tjänare, som hade lagt sig under dem i försåt. Han drevs ut hela flocken under muntert spe. Sedan knackade han på stolparna, och de gåvo ett ihåligt ljud. Han riktade då svärdsudden upp mot de snidade kvinnoansiktenas ögon. Genast blinkade de till, och det blev bara två tomma, mörka hål i deras ställe. Det var Adils' utskickade, som hade gömt sig med sina vapen i stolparna, och det hördes, hur det skrapade under marken som feta mullvadar, när de kröpo sin vägg genom den underjordiska gången.

Men knappt blev det tyst under marken, innan det började att falla så tätt med gnistor från ljusöppningen i taket som flingor under en snöstorm. Adils folk hade nämligen bommat dörrarna utifrån, travat upp ved kring hela huset och så tänt på. Kämparna voro redan nära att kvävas av röken, och ett raskt beslut måste fattas. På Bodvars tillrådan ställde de sig i salshörnet och tryckte ut timmerbjälkarna med sina ryggar och banade sig sedan väg genom flammorna med långa språng.

Deras första steg gällde stallet, där de hade ställt in sina hästar. Men Adils hade låtit hugga svansarna av dem och tillpyntat dem på det hånfullaste. De togo då hans yppersta hästar, Slungarn och Korpen, som voro honom mycket kära, och flera andra goda springare och kastade sig så i striden på gatorna. Där vimlade det av brynjade män.

Under tiden ilade Yrsa till smedjan med ett stort silverhorn, som hon hade fyllt med Adils dyrbarheter. Ännu var det litet rum kvar innanför randen på hornet. Där plockade hon i de gyllene smiden, som hängde på väggen, och allra överst lade hon Sveagris.

»Jag läser ärlighet i dina ögon», sade hon andfådd och snyftande till Tole. »Här är det fädernearv, som jag tycker kan vara rättvist tillmätt åt min son, och det skall du lämna honom, när han stormar förbi.»

Yrsa hann knappast att linda om sig slöjan och skynda tillbaka mot kungsgården, innan stridslarmet närmade sig. Tole gick så nära dörren, som han kunde för sin kedja, och höll ut hornet. »Krake kalla vi en avkvistad och smal trädstam, och som en sådan ser du ut, du, som rider främst», ropade han till Rolf Krake. och medan han räckte honom hornet, berättade han, från vem det var. Rolf tog hornet, men visade ingen glädje, utan mumlade, att det varit bättre, om smeden hade lyft hans mor upp till honom i sadeln.

När Rolf hade hunnit ett stycke utåt Fyrisslätten, såg han ett dammoln omsvepa backarna utanför Uppsala. Spjut och hjälmar blinkade fram, och Adils, den mörka asafränden, jagade själv framåt i ryttarflocken på en av de vildaste hästarna.

»Jag skall så en säd på Fyrisvall, som svearna skola få brått att skörda», hånade Rolf och strödde ut guldet ur hornet på vägen. Svearna sprungo av sina hästar och plockade, fast Adils, röd av vrede, ropade till dem, att de hellre skulle rida på. Han blev nu den främsta, men när han var så nära, att hans häst bet Rolfs i länden, kastade Rolf också den skinande ringen Sveagris på marken. Då kunde Adils inte motstå att böja sig för att nå den med spjutskaftet. »Huldare har hon varit kung Rolf än mig, hon som gav honom den ringen», suckade han.

»Nu böjde jag ryggen på den rikaste bland svear», utbrast Rolf och gav honom ett smädligt hugg baktill, nedanför ryggen. Sedan tog han själv upp Sveagris och slapp oskadd undan med sina män.

Adils kunde inte sätta sig igen i sadeln. Han måste iyftas ned och stå framstupa i gräset, medan hans sår blev förbundet. Bredvid honom satt Öjar med sitt hopplockade guld inknutet i mantelsnibben och försökte att dricka ur diket. Men återigen sammansnördes strupen, så att han inte kunde svälja, fast han försmäktade av törst.

Han störtade upp med ett ångestfullt kvidande och gick med tveksamma och dröjande steg tillbaka mot gårdssmedjan. Han stannade framför städet och lade sakta sin hand på Toles med den hälsningen: »Kära gamla mästare, du den yppersta storsmed över alla smeder, hur har jag kunnat vara så otacksam mot dig, som alltid var som en far för oss lärlingar? Här har jag nu så mycket guld, att det är tungt att bära på, och ändå är jag den olyckIigaste, som någonsin talat med dig. Tag du guldet till ersättning för allt, som du fått lida för min skull!»

Men Tole skakade likgiltigt på huvudet och ville fortsätta att arbeta. Då knäföll Öjar och bröt sönder hans kedjor och kysste ångerfullt hans sotiga fötter.

Tole kastade tyst den slamrande verktygssäcken över axeln och haltade bort. När Öjar såg, hur han vek in bakom tallarna på stigen, som ledde till riskojorna i skogen, gick han till offerkällan, slet upp mantelfliken och kastade med darrande händer allt guldet i offerkällan.

Om kvällen kom han in i kungssalen. Adils låg framstupa i sängen, och mjödhornen stodo orörda på borden. Alla voro tystlåtna, och Yrsa satt med de andra kvinnorna bakom förhänget i salens bortersta del, ty hon ville varken se eller tala med konungen.

Öjar ställde sig vid sänggaveln. »Du har varit mer god mot mig, Adils, än jag förtjänat, ty jag var en lyckotjuv och en guldtjuv, men den verkliga Tole Storsmed, han satt fastlänkad vid väggen som en fånge. För att få medgång tvådde jag mig i själva offerkällan och grumlade den klara spegeln. När hörde du någonsin om ett skändligare brott! Den grymmaste död, om du så bestämmer, blir inte straff nog, och förfärligt har jag redan lidit av den osläckliga törst, som tärt mig allt sedan den stunden.»

En av husmännen steg upp. »Får jag tala», började han, »så skona din gunstling, Adils! Han har inte brutit mer än vi. Här ligger du med ditt skamsår och stönar liksom vi, och blygsel dryper ned över oss som svart beck. Sniket ha vi samlat och gömt vårt guld, och nu stryper oss törsten, den hetaste törst, som kan brinna inom en man, törsten efter hjälteära.»

Adils teg, och ingen lyfte ett finger mot helgerånaren Dörren hölls tillsluten, och harporna hängde bortglömda på stolparna. Så gick det dag efter dag, kväll efter kväll, år efter år. Röken steg som förr från kung Adils hus, men någon glädje hördes aldrig mer därinifrån, och själv kom han sällan ut till folket.

En vinter, när många hade samlats till disablotet, ledde de otåligaste fram en häst. De skriade, att han skulle visa, att han nu kunde sitta i sadeln igen.

Tyngd av dystra aningar, klädde han sig och steg upp på hästen, men han lät tyglarna hänga och hade åldrats mycket. Fast hans ögon nära på voro blinda och täcktes av hinnor, som endast släppte igenom ett grått ljus, såg, han mycket, som var osynligt för de andra. Han såg, att den goda fylgja, som troget ledsagade var och en från vaggan till domsstället i underjorden, gick bredvid hästen också nu, men bortvänd med händerna för ansiktet liksom gråtande. Han visste, vad det betydde.

Det hade frusit starkt i vinternatten, och Karlavagnen tindrade. Adils satt hopsjunken och gungade en smula, allteftersom hästen rörde sig. Han red ett varv inom stenringen, där offret skulle hållas. Men hästen snavade, och konungen föll av och slog huvudet mot den närmsta stenen, så att hjärnan rann ut. Där låg nu den mäktigaste och rikaste av Skilvingar utsträckt på ismarken. Svearna sprungo fram med sina bloss och räckte varandra händerna över hans blod och lovade, att de därefter mer än guldet i ringen på armen skulle hedra järnet i plogen och svärdet.

Det löftet höllo de, ty mycket skedde sedan i Norden, och den här boken är ännu inte slut på länge.