Första maj höll fältmarskalken Rehnskiöld aftontaffel, och överste Appelgren blev het i pannan och frågvis och trillade bröd med fingrarna och vindade med ögonen.
- Kan excellensen säga, varför Poltava prompt skall belägras?
- Hans majestät vill ha en amusement, tills polackerna och tartarerna komma med undsättning.
- Och ändock veta vi, att ingendera komma. Europa börjar glömma vårt hov ā la Diogčne med ridande statsminister, fäktande kanslister, stupande kammarherrar, hedersplatser på trästubbar... och med palatser av tältväv och med plättar och svagdricka på det kungliga bordet...
- Hans majestät vill nu exercera fortifikationen och kommer att hålla lustläger, så länge han lever. Så ha vi tiden för oss. Poltava är en liten loppfästning och lär den kapitulera, när första skottet smäller.
Fältmarskalken tvärtystnade och släppte gaffeln.
- Jag tror de på stan göra sig galna och vilja defendera sig!
Han sprang ut och kastade sig i sadeln, och alla reste sig och hörde ett kontinuerligt skjutande.
De ryska posterna kring vallen hade den vanan att i mörkningen överljutt och länge ropa: Gott bröd, gott dricka! Under detta skriande hade nu överste Gyllenkrok utan att någon kunde höra hans anmarsch, börjat öppna löpgravarna och uppställt en betäckning, men i detsamma lopp konungen över fältet och ropade något högljutt på sin generaladjutant. Därigenom att han höll huggvärjan dragen gjorde springandet honom icke löjlig. Gyllenkrok bad honom icke skrika så högt för att icke alarmera fienden, men redan medan han talade tystnade förposterna och började i stället tända eldar och skjuta. Ljuskulorna, som stego i höjden, kastade sitt sken över kullarna och ängsmarkerna och speglades i Worsklas ilande vatten. Gyllenkroks arbetande zaporoger sprungo då från spadar och skanskorgar, och de svenska soldaterna, som dunkade med flata värjorna på deras skinnrockar, började slutligen själva flykta eller lägga sig ned utefter marken.
På så vis hade skjutandet begynt.
- Si där! sade Gyllenkrok, som stod med konungen och Lilla Prinsen bakom ett träd. Så stor konfusion kan en liten accident orsaka, och ännu en sista gång dristar jag proponera att hela belägringen uppgives. I min bön förena sig de uttröttade trupperna och alla de olyckliga undersåtarna i hemmet. Varför befalldes vi inte hit i vintras, då staden med lätthet kunnat tagas? Nu blir besättningen var dag förstärkt, och fiendens hela armé är i antågande. Vi ha bara trettio fältstycken i behåll, och krutet, som flera gånger blivit vått och åter torkat, kastar bara kulan ett litet stycke från mynningen.
- Lappri! Lappri! Vi ha dock skjutit av mången stock, tjockare än en stormpåle.
- Men här behöva vi skjuta bort många hundrade.
- Kan man skjuta av en, kan man skjuta av hundrade. Vi måste utföra just det som är utomordentligt, så vi ha berömmelse och ära därav. Nu skola vi låta zaporogerna se, att här kan arbetas utan ringaste fara.
Konungen stack huggvärjan under armen och gick ut i kulregnet på fältet. Bakom honom följde Lilla Prinsen, blek, rak, högtidlig som en yngling i ett forntida festtåg till ett tempeloffer.
Två tjocka stockar voro likt två grindstolpar nedslagna tätt vid den öppnade löpgraven, och här stannade konungen bakom en fallen fyrboll, vilkens flämtande dager blottställde honom för fienden. Lilla Prinsen gav honom en tveksam sidoblick och strök upp och ned på värjfästet med handen, som darrade något litet. Därefter klättrade han upp på den ena stolpen och ställde sig med armarna utefter sidorna. Då steg en underofficer, som kallades Mårten Predikare, upp på den andra stolpen. Han hade läderbrunt ansikte, svart hår och mässingsringar i öronen. Orörliga som två målade träbilder på ett katolskt åkerland stodo på så sätt de båda vakterna bakom sin konung, och de ursinniga ryssarna riktade sina slangor och fältstycken och musköter mot den underliga synen. Ingen ville ödmjuka sig och stiga ned först, och därför måste de stå kvar. Det pep och ven som av piskor och spön, som av stormilar och pipor, och gräsande kanonkulor kastade grus och torvor i höjden. Det ljungade och åskade, och marken darrade som en skrämd häst, och träsplintor och stenskärvor yrde.
- Kungen är där! Nu vill han bli skjuten! ropade soldaterna och störtade fram och drevo zaporogerna mellan sig. Åter fattades spadarna, och åter uppsleto zaporogerna torvorna och öppnade jorden för att kunna lägga sig ned och få ett skydd.
Där stodo nu i det flämtande tjärskenet excellensernas och generalernas majestät, knektarnas kamrat, på en gång landsvägsriddare, konung och filosof. Dagen lång hade mörka hågkomster smugit i hans fjät. Han mindes Axel Hård, som han själv dräpt i misshugg, och den dödskjutne ungdomsvännen Klinckowström. Han saknade ingendera, men han kunde ej glömma deras blodiga kläder. Allt det himlastormande lättsinnet från gossåren vaknade dock till liv och tystade de tunga tankarna, när han hörde kulorna. Han hade tömt krigsäventyrens bägare i botten, och drycken behövde dagligen kryddas allt starkare för att smaka. De stora bullrande segrarna började han se i kallare ljus allt eftersom de blevo sällsyntare. Väl kunde han ännu ibland tala om att styra stora stater, men det var mest för att dessa dagligen skulle rusta honom med ett hundratal nya tappra drabanter. Han glömde icke, att ögonblicket kunde vara hans sista, men olyckans år voro komna... och hur ljuv vore icke vilan efter en ärofull död! Att vilja och känna sig kunna men ändock misslyckas och bli en spottvisa, därför att de andra ej längre orkade följa... Det var frostpusten från livets höst! Han ville pröva, han ville visa, att han ännu var undantagsmannen i Guds hägn. Var han det icke, då ville han falla som simplaste knekt.
Mårten Predikare blev emellertid så ivrig att han icke kunde hålla sig orörligt uppe på pålen utan ryckte musköten från ryggen. Vem kände icke Mårten Predikare, ärkeskytten, som kunde få själva kungen att klappa i händerna? Både en infanterist och en ryttare kunde han fälla i flykten. Han småpratade och skrattade och lade vapnet till ögat och sköt på en skugga, som klättrat upp i bortersta körsbärsträdet och träffad av kulan, tumlade ned mellan de blommande kvistarna som en fågel. Då kom jägaryran över Mårten Predikare och han hoppade ned och sprang till stället.
Där låg en ihjälskjuten gubbe, och bredvid stod en nioårig liten flicka.
- Det är far, sade hon utan att gråta och såg på Mårten Predikare. Vi voro ute och plockade nässlor, och på hemvägen...
- Nåja, på hemvägen...
- Hörde vi skjutandet, och då klättrade far upp för att se sig kring. Det är fars körsbärsträd.
Mårten Predikare skakade på huvudet och tog av sig hatten och rev sig i håret och satte sig ned.
- Gud tillgive mig... gubben har ju aldrig gjort mig förnär... kära barn... du kan inte förstå det här, men en dukat har jag på fickan. Tag den! Sir du, min flicka, jag är jägare, begriper du, en riktig gammal ärkejägare. Förr hade jag min stuga och min käring, som grälade och slog efter mig för att jag aldrig rörde vid spaden... vet du vad en spade är... utan bara satt i skogen och passade på orrspelet. Hör nu på! Då tog jag en morgon mitt muskedunder och min hund och gick min färde ut i världen.
Flickan vände dukaten i eldskenet, men han drog henne till sig på knät och strök henne sakta över kinderna.
- När jag så hade gått första dagen, sköt jag hunden. När jag hade gått andra dagen, gav jag bössan åt en skogsman, som hade visat vägen. Sedan hade jag intet.
- Kan man köpa för slanten?
- Visst, visst. När jag så kom i fält och fick mig en krigsmusköt, då kan du tro! Då blev jag jägare igen. Men himlen förbarme sig. Du skall komma hit var kväll i mörkningen och då skall du få hälften av min dagsranson och allt vad jag kan plocka hop.
Han stirrade på musköten i gräset. Så reste han sig och gick och lät den ligga.
- Flickan kan inte veta, att det var jag som sköt, och det skall hon aldrig få veta. Jag är en Judas, som bragt en skuldlös om livet. Inte mörda! Inte mörda!
Han höll sig om pannan och vacklade bort över fältet. Då kom han till d'Albedyhlls dragoner som lågo kring en stockeld och läste i bönböckerna, och där satte han sig också att läsa, och slutligen begynte han högljutt bedja och predika.
- Vad nytt? frågade knektarna nästa morgon Brakels rödhårige marketentare, en liten allvis västgöte, som stod i sin grå blus mellan grytor och upphängda kläder.
- Nytt? Måns Predikare har visst fått solsting mitt i natten och blivit mogen för dårekistan. Han går barhuvad nere vid floden och ropar. När predikaresjukan sätter åt honom, har han alltid varit framme och skjutit någon.
Dystra och tigande mottogo knektarna de knappast halvfyllda bleckskålarna.
- Bröd eller död! Varför få vi inte storma, innan det blir för sent?
- Kungen exercerar med löpgravarna, och Gyllenkrok får natt och dag stå vid arbetet. Hör nu på Mårten Predikare nere vid vattnet! Här har blivit ett bedjande och psalmsjungande på sista tiden, så att det gör en varm om hjärtat att höra fältmarskalken galnas.
I skymningen smög sig Mårten Predikare bort till körsbärsträdet, där den lilla nioåriga redan stod och väntade med sitt släta lingula, nästan vita hår och sitt allvarliga ansikte.
Han hade med sig sin dagsranson, och han gav henne sin sista kopek mot löfte, att han fick kyssa henne på båda kinderna.
- Lever din mor?
Hon skakade på huvudet.
- Vad heter du?
- Dunja.
Han ville åter kyssa henne på kinderna, men hon ryckte sig undan.
- Giv mig först en kopek!
Han gick tillbaka till lägret - och kopekstycken tiggde han av alla, som han mötte.
- Jag skall vakta över henne, när det blir stormning. Hon är som en liten, liten prinsessa. Jag skall lägga av på min sold, så att hon en gång får något att gifta sig på... Varför skulle hon inte gifta sig... Visst, visst! Jag har ju min käring där hemma och jag har en käring på trossen också Och jag är ju en mördare. Visst skall en liten prinsessa gifta sig!
Han hade fått en avskrift efter Johannis' evangelium och han satte sig och läste därur för d'Albedyhlls dragoner.
Vårens alla örter flammade upp över de kulliga ängsmarkerna ända ned till Worsklas gulaktiga bräddar, men soldaterna sågo endast mot Poltava, som mellan skogsdungarna på höjden sken fram mellan sina vita klosterväggar, sina trätorn, skanspålar och vallar, på vilka män och gubbar, kvinnor och barn uppvältrade ett bröstvärn av jordsäckar och vagnar och risknippor och tunnor.
- Vad nytt? För man oss aldrig mot fienden? sporde soldaterna marketentaren.
- Fienden är nog artig att i stället komma till oss, svarade han och torkade pannan med blusen. I natt hörde jag, hur den rullade sina fältstycken. Det myckna skjutandet är icke från de svenska, ty vi ha inga andra kulor kvar, än de som zaporogerna plocka upp ur fältet. Det är tsarens hela armé, som redan står på andra sidan floden.
Då kom generalmajor Lagercrona med sporrarna i hästen och ropade att kungen blivit blesserad i foten, och vid den kungliga sängbåren visade fältmarskalken i sin plånbok läget av de sjutton redutter, som fienden redan begynt uppkasta vid byn Pietruska.
- Vad nytt? sorlade knektarna dagligen kring marketentaren.
- Är det inte annat en ska bjuda på, så är jag riker, svarade han och pekade med sleven kring det grönskande landskapet. Kungen har fått kallbrand i såret. Brännvinet är slut. Brödet är slut. Litet gröt har jag åt er i dag - men sedan är den slut. Fienden har stängt oss inne och disputerar oss reträtt. Faen, faen, de ska vara de svenske, som härda ut så bittra dar.
Han stampade i tuvorna och lade sleven till ögat och siktade som en lönnmördare bort mot konungens sönderskjutna koja, men de frostbitna och hederliga huvudena omkring honom sänkte ögonen.
- Inte mörda! viskade Mårten Predikare med lyfta armar.
Så förled nu maj månad, och junihettan sken in genom tältdukarna. Knektarna sutto i rad och virade midsommarstången, men talade icke. De tänkte på hagarna där hemma, på stugorna, på de långa, långa moarna. På söndagen något före aftonsången smög sig Mårten Predikare till skogslunden, där den lilla Dunja mot några kopek räckte honom en korg med de första halvmogna körsbären. Han åt dem samman med henne och klappade hennes små händer och lekte med henne och bar henne som ett barn, men han kunde aldrig få henne att småle. För sina sista kopek fick han så kyssa henne tre gånger på kinderna.
När han kom tillbaka, var det oro och larm. Officerarna mönstrade knektarnas mundering och tummade på klingorna, som ibland voro så urslipade att de liknade nötta liar, och Brakels marketentare plockade samman sina tomma grytor. Konungen hade resolverat att leverera batalj.
På gräsbänken utanför konungens fönster sutto redan generalerna och överstarna för att mottaga sina avdelningar och papper. Där satt den tungsinte Lewenhaupt med sina stora klara ögon och ett litet latinskt handlexikon instucket mellan rockknapparna. Där satt den bålde Creutz med händerna korsade över värjknappen, och Sparre och Lagercrona förde ett högröstat och stojande samtal. Överste Gyllenkrona stod vid ett bord lutad över sina fortifikationsritningar, inför vilka han låtsades så förhäxad, att han icke det ringaste märkte de andra utan i stället sysselsatte sig med att försiktigt och långsamt knäppa sandkornen från de kära teckningarna. En smula bakåtlutad och i sämsta lynne stod vid dörren fältmarskalken själv med sin spetsiga något uppåtpekande näsa och sin snörpta, purpurröda flickmun.
*
I mörkningen begyntes marschen med hoprullade fanor och utan spel, och i en skogslund nedsattes konungens bår en stund framför livgardet. Från fältet hördes, hur fienden bultade och hamrade på sina palissader som på väntande schavotter. De en gång så stolta karolinernas skara hade nu så litet kulor och krut, att de icke kunde medföra till drabbningen mer än fyra fattiga fältstycken, och nu när de hörde hammarslagen så nära, grepos många bland de ärriga krigarna av kroppslig ångest och bjödo förgäves en dukat för en klunk brännvin. Det var nedan. Hästarna stodo sadlade, och karlarna hade musköten eller karbinen vid sidan. Från ett av fotregementena hördes mumlandet och viskandet, när fältpredikanten utdelade nattvarden, och han måste treva med den vänstra handen för att i mörkret hitta med kalken till de knäböjandes mun. Kring båren, bredvid vilken konungen nedstuckit sin huggvärja i marken, lade sig ett ögonblick generalerna i sina kappor, och Piper satt på en trumma med ryggen mot ett träd. För att bryta de mörka tankarnas makt och undvika varandra, begynte de ett filosofiskt samtal med konungen. Han satt i en ring av grubblare och lärde som en mästare i sin skola, och Lewenhaupt, den hederlige, gamle latinöversten, uppläste romerska verser.
När han tystnade, tog han en brinnande fyrsticka från betjänterna och lyste på konungen, vilkens huvud glidit åt sidan. Piper och alla generalerna reste sig och glömde sitt agg, så skön tycktes dem åsynen av den sovande. Hatten låg i knät, och täcket var svept om den sjuka och lindade foten. Det avmagrade och febertärda ansiktet med sina frostskador på näsan och kinden hade blivit ännu mindre än förr och hårdare och stelare. Gulaktigt och fuktigt, skuggades det redan av en alltför tidig ålderdom, men det drog och ryckte i läpparna, Det syntes, att han drömde.
Karolinernas konung drömde, att han såg en oändlig rad av fnissande och fnittrande människor, som brådskande gingo förbi och höllo upp händerna för att skymma hur de skrattade åt honom. Ibland voro de klargröna eller blå, och de lyste som tända lyktor. Slutligen kom på en svettfux en lång man, som helt och hållet var klädd i dammiga, svarta sidentaft. Heraus, du skalliga och halta svensk! ropade han storskrattande från hästryggen. På detta samma rum nedhöggo för tre hundra år sedan Tamerlans horder Västerns samlade härskaror. Vad vill du mig och mitt människohav med dina sista glesnade regementen och dina fyra fältstycken? Mina män äro tjuvar och fördruckna uslingar, och de äro mig mindre värda än spikarna i en planka, men jag har gott om sådana spikar. Jag bygger på ett stort skepp för årtusen, och själv är jag än i dag som då jag stod på varvet i Saardam endast timmermannen. Millioner och åter millioner skola välsigna mitt verk.
Konungen ville svara; men han kände tungan förlamad, och Lewenhaupt knäböjde med blottat huvud och vidrörde hans skuldra.
- Allernådigste herre, dagen begynner, och jag nedkallar Guds skydd över ers majestäts höga person och verk.
Morgonglöden brann redan mellan stammarna, och konungen slog upp ögonen. Han grep genast huggvärjan. Så snart han märkte de många, som stodo omkring honom, och den skäggige drabantpredikanten Nordberg och alla betjänterna, förvandlades hans drag, och han nickade med sin vanliga kyliga vänlighet - men drömmen stod ännu klar i hans tankar. Det tycktes honom, att också de andra måste ha sett den.
- Vad är ett rike? sade han. En tillfällighet, en vidsträckt jordegendom med fästningar vid utgårdarna! Mäklande och slagsmål flytta gränserna. Än sedan, tsar, om du har makt över millioner, men icke över dig själv? Herren Gud kan så beställa att man en gång föga spörjer efter staterna, men dess mer efter de enstaka människorna. Om jag besegrar dig, fattar hela ditt skepp eld och blir aska blott, men om du nedhugger mig och mina män, fullbordar du därmed endast mitt verks seger.
Lewenhaupt grep Creutz vid armen och viskade svårmodigt:
- Kära bror, de mörka aningarna släppa ej mitt sinne. Månne vi alla någonsin mer skola stå samman under Guds fria himmel? Hör du, hur fältmarskalken svär och bannar bakom upplänningarna! Gyllenkrok vill inte ens gå fram till honom och begära order. Också du tövar. Och si hur fjärt Piper glor efter oss!
- De svenske se alltid fjärt på varandra. Därför skola de en dag förgöras och deras namn utslätas bland folken. Våra barn i tionde eller tjugonde led skola uppleva stunden. I dag sker endast begynnelsen.
- Herren tillgive dig dina ord. Aldrig såg jag härligare hjältar av gudi än de svenske och aldrig ett folk så helt utan härskarviljans självtro och grova händer. Kungen är nu för sjuk att längre hålla oss tillhopa, fast han låtsas trygg som en ung kornett. Han undfick i födseln det lättsinne, som gudarna förläna sina skyddslingar, men nu...
- Nu?
- Nu har han fått den ogenomträngliga behärskning och föreställning, vartill skyddslingarnas lättsinne stelnar, när gudarna övergivit dem.
Lewenhaupt tryckte hatten på huvudet och drog värjan, men vände sig ännu en gång till Creutz och viskade:
- Kanske män som jag med mina omsorger för manskapet och Gyllenkrok med sina cirkelbestick och alla sina redutter, friserade med palissader, ej alltid rätt förstått honom. Du med din huggvärja har lytt blint. Måtte vi i dag alla med honom få fullborda hans mission, ty jag spår, att den, som upplever aftonen, skall avundas de bröder vilka till dess ingått i den himmelska saligheten.
Ryttarna sprungo nu i sadeln. Lewenhaupt gick till sina fotregementen, och i dagbräcket såg de framför sig det väntande fältet. Det var svart. Det var redan avbränt. Det var en askhög, som utan blomma och strå försvann mellan skogsdungarna i öde stäpper. Det var så slätt att en kanonvagn bekvämligt kunde köras av och an.
Utanför den största ryska redutten kom en rödklädd ryttare och avfyrade sin pistol. Då lät fienden röra alla sina trummor bakom förskansningarna, på vilka syntes otaliga soldatskaror och standar och slangor och fältstycken, och genast svarade det svenska spelet utefter alla regementen.
Den oförvägne Axel Sparre och Karl Gustaf Roos störtade med sina bataljoner före hären och stormade fältskansarna. Hästarna frustade, remtygen knarrade, karbiner och värjor slamrade, och aska och damm föllo över skogsdungarna, så att grönskan slocknade på lövet.
Konungen sände Creutz med vänstra flygeln efter den segrande Sparre, och bakom de erövrade skansarna jagades fiendens kavalleri på flykten ned mot de sumpiga ängarna vid Worskla. På andra sidan ryckte Lewenhaupt an med fotfolket och intog två skansar samt ordnade sig för att från söder anfalla fiendens läger med bajonetten. Därinne vart oron så stor, att kvinnorna begynte spänna hästarna för trossvagnarna, men tsarinnan själv, en långväxt dam på några och tjugu år, med hög barm, vit panna och stark färg på kinderna, stod ännu bland sina förbandsremsor och vattenflaskor nästan högmodigt lugn ute hos de sårade.
Under tiden samlades generalerna kring den svenske konungens bår, som gick ej långt från östgöta infanteriregemente och nedsattes bredvid ett kärr. Här befalldes halt, och en flock begynte redan under hattavtagande och djupa bugningar att gratulera hans majestät och önska vidare progress. Medan lakejen Hultman silade vatten och samlade det i en silverbägare, sade konungen:
- Generalmajor Roos har blivit kringränd, och fältmarskalken har därför hejdat de andra tropparna, men Lagercrona och Sparren äro tillbakaskickade att skaffa Roosen fram, och lär han snart komma hit.
Alltså blev arméen där något stående, men snart anlände Sparren, översprutad av blodstänk, och relaterade, att han ej kunnat komma igenom för fiendens övermakt. Trupperna marscherade nu en lång stund fram och åter, utan att officerarna visste, vart de skulle föra dem, och under den förspillda tiden hämtade ryssarna nytt mod. Då satte sig Lewenhaupt plötsligt i rörelse och tågade till den skogssträckning, där Creutz' skvadroner hade satt sig, och uppställde där fotfolket i linje mot fienden. Ingen visste varifrån befallningen härom utdelats, och utom sig av vrede galopperade fältmarskalken fram till konungens bår, som gick bredvid gardet.
- Är det ers majestät, som befallt Lewenhaupt med fotfolket ställa sig upp mot fienden?
Den vanvördiga tonen gjorde konungen häpen och som i ljuset från en plötsligt öppnad blindlykta såg han hur trött och kallt till och med hans närmaste gunstlingar i ringen stirrade på honom.
- Nej, svarade han dröjande, men blev blossande röd, och alla förstodo, att han ljög.
Då slocknade hos den ursinnigt rasande fältmarskalken var sista glimt av vördnad och tro. Han gav röst åt det agg och den förtvivlan, som alla närt i dagar och månader. Den för sin sanningskärlek utskrikne konungen hade med ens degraderats till en blesserad knekt, betett sig tölpaktigt och ville fria sig med plumpa undflykter. Han besinnade sig ej. Uppgörelsens ögonblick var inne. Han var ej längre sig själv mäktig. Han behövde hämna och straffa och förödmjuka. Han gitte ej låtsas, att han trodde lögnen. Han gitte ej ens bruka det övliga tilltalsordet.
- Ja! Ja! ropade han från hästryggen. Så gör herren alltid! Give Gud herren ville låta mig råda!
Därmed vände han honom ryggen.
Konungen satt orörlig på båren. Inför hela troppen hade han skymfats, och hans blyghet och obenägenhet för trätor hade narrat honom till en oöverlagd, ömklig lumpenhet. Hans egna män hade hört honom ljuga som en förhörd trosskusk. Han kunde icke återtaga sitt ord utan att än mer blotta sin skam. Den förnedring, han dragit över sig själv som människa, var honom outhärdligare än om han förlorat sin krona. Han ville rusa upp och kasta sig på en häst och rycka med sig de djupa leden, hans män, som ännu trodde att han var den av Gud utkorade. Men smärtorna i foten och den starka avmattningen bundo honom. Kinderna glödde ännu, men det var febersjukans hetta, och för första gången darrade huggvärjan i den hand, som han nu knappast mäktade höja.
- Båren för fronten! ropade han. Båren för fronten!
- Kavalleriet har ännu icke hunnit fram, utfor Gyllenkrok med häftighet. Är det möjligt att bataljen skall begynnas redan?
- Nu marschera de, svarade konungen besvärat, och fienden kommer ur sina linjer med infanteriet.
Då anbefallde Gyllenkrok konungen i Guds hägn och satte sig till häst bredvid gardet, som redan avancerade och gav sin första salva.
Fälttecknet var halm i hatten, och genom bullret från skott och trumpeter och oboer och trummor och ryttarpukor ljödo tropparnas fältrop: Gud med oss! Gud med oss! I trängseln och längre ut på fältet möttes gamla krigskamrater eller nära anförvanter, som fordom därhemma lustigt suttit samman på bröllop och barnsöl, och de tillropade varandra en sista hälsning. Där det var bredare rum marscherade kaptener och löjtnanter och fänrikar framför bataljonerna, bleka som lik, i takt med spelet som hade de tågat upp till en parad på borggården vid gamla Tre kronor, men soldaterna knöto handen över de tomma patronköken. Mitt genom elden från redutterna gingo livgardisterna i strama led med musköten på axeln, men när de kommit fienden in på livet, ruskade de ursinnigt de klickande gevären och grepo till bajonetten. Dammet och sotet gråmenade alla, så att fiendens gröna rockar icke längre kunde skiljas från de blå och svenskar lyfte kolven mot svenskar. Framför Kruses dragoner störtade kornetten Qveckfelt från hästen med en kula i livet och baneret i famnen. Ryttmästare Ridderborg, som på morgonen sett sin gråhårige fader stupa bland drabanterna vid konungens bår, släpades sanslös ur handgemänget. Framför Nylands regemente stupade överste Torstenson, och löjtnant Gyllenbögel stod med skottsår i båda kinderna, så att man kunde se dagern tvärs igenom. I busksnåret bakom skånska ståndsdragonerna vacklade kapten Horn, illa sargad i högra benet, och hans trofasta betjänt Daniel Lidbom höll honom om livet och torkade hans panna. Ryttaren Per Windropp satt död på hästen med fransen av en söndersliten kompanifana i handen, och löjtnant Pauli, som endast trodde honom sårad, bjöd honom sin vattenflaska. Framför Kalmare regemente segnade överste Rank, träffad i hjärtat, major Lejonhjelm låg med avskjutet ben, och vid överstelöjtnant Silfversparres lik kämpade med bruten värja för att rädda fanan fänrik Djurklo ända till dess han nedsjönk döende. Runt honom låg hälften av underbefälet och hälften av manskapet som hedersvakt. Jönköpings regemente, som varit främst på redutterna, bar sin blesserade överste, och sedan överstelöjtnant Natt och Dag och major Oxe fallit i sitt blod, tog kapten Mörner befälet. Bredvid honom låg framstupa i askan på marken fänrik Tigerskiöld med ansiktet dolt i händerna och stödd på armbågarna och blödande ur fem sår. Knappast en fjärdedel av regementet kunde ännu föra vapen. I detsamma kom fältmarskalken ridande och anropade Mörner med otidig hetta:
- Vart tusan ha regementets officerare tagit vägen?
- De ligga blesserade eller döda!
- Varför tusan djävlar ligger inte ni så med?
- Nej, min gamla mors förböner ha nedkallat Guds beskydd över mig, och därför lever jag och har den äran att kommendera detta regemente, som gjort och skall göra sin skyldighet som redlige krigsmän. - Stå, gossar, stå!
Överste Wrangel låg redan död och oigenkännlig, och hans värvade knektar sökt fåfängt stödja honom under armarna. Överste Ulfsparre, som gick för västgötarna, stupade med händerna tryckta mot hjärtat, och hans major, den oförvägne Sven Lagerberg, tumlade baklänges för en muskötkula. Hela den fientliga arméen gick över honom. Han hörde hästarna och kanonvagnarna. Han trampades och sparkades och rullades i aska och smuts bland stelnande lik och kvidande sårade ända till dess en blesserad dragon slutligen tog honom på sin häst och barmhärtigt förde honom till trossen.
De kära, sönderskjutna gamla fanorna fladdrade ännu i mängd över människohavet, men de vaggade och vacklade, de trasades och knäcktes, och slutligen sjönko de och försvunno en efter en. Upplands regemente, som samlat de flesta av sina män från hjärtat av Sveriges bygder, från svearnas urhem vid Mälardalen, brottades i döden. Fanorna med det korskrönta äpplet i hörnet vredos ur de nedstucknas sammanknutna händer, och under kosackpikar och kolvar och sablar sträcktes överste Stjernhöök till marken, allt medan han stammade: Nu är stunden, då vi må ropa: Fader, det är fullkomnat! Överstelöjtnant von Post och major Anrep föllo nästan sida vid sida. Kaptenerna Gripenberg och Hjulhammar och löjtnant Essen och de barnsligt spensliga och skägglösa tre fänrikarna Flygare, Brinck och Düben lågo redan i dödskampen. Stå, gossar, stå! ropade officerare och soldater och stupade över varandra, så att där av lik och klädtrasor och torvor och sand bildades en kulle, vilken tjänade de levande till bröstvärn. Visslande druvhagel och muskötkulor, granater och brakande kartescher regnade över fäktande och döda, och luften var nu så mättad med damm och rök, att folket endast kunde se en hästlängd framåt.
Då begynte skarorna att vackla. Lewenhaupt drog pistolen ur hölstret och siktade på sina egna. Han hotade och slog. Stå, gossar, för Jesu heliga namn! Jag ser kungens bår! - Är kungen här, så vilja vi stå, svarade soldaterna. Stå, gossar, halt, stå! Gud med oss! ropade de till sig själva, som för att betvinga sina darrande, av svett och blod drypande lemmar. Men steg för steg veko de baklänges, och ryttarna ströko bakåt med hästarna och med sönderhuggna ansikten och händer kastade de slutligen om i vild flykt, man efter man, och nedtrampade varandra. Under de stigande rökskyarna sågo de konungen, som mellan fallna drabanter, bärare och betjänter låg på marken utan hatt och stödd på armbågen samt med den sjuka foten i höjden på den krossade båren, över vilken man brett den skjutne drabanten Oxehufvuds lerfläckade kappa. Det stela ansiktet var ramsvart av sot, men ögonen tindrade och han stammade: - Svenske! Svenske!
I de vikande leden tvärstannade nu många, när de igenkände rösten, ty det tycktes dem, att även om de nu kunde frälsa sig, måste de en gång på sin sotsäng åter höra över huvudkudden den skygga och ensamma stämman. Han förmådde icke resa sig, men de lyfte honom på sina krossade pikar som en dömd och viljelös sjuk. Åter och åter blevo dock bärarna nedskjutna, och ännu i det ögonblick, när de blödande dignade, sträckte de armarna uppåt för att stödja honom, så att han icke skulle skadas i fallet. Då lyfte major Wolffelt honom på sin häst och stupade därefter själv under de förföljande kosackernas vapen. Foten, som var lagd över hästens hals, blödde häftigt, och bindan släpade i askan. En kanonkula från skansarna avslog hästens ben, men drabanten Gierta lyfte konungen på sin springare, och själv blesserad, steg han upp på den trebenta och blödande hästen. Ryttarna, som bildade ring om konungen, kunde knappast hålla förföljarna tillbaka.
Under tiden jagade Gyllenkrok över fältet och uppmanade de kringirrande soldaterna att samla sig, men de svarade honom: Vi äro alla blesserade och våra officerare döda! Han mötte då fältmarskalken, och nu på uppgörelsens dag fanns icke längre någon hänsyn. Gyllenkrok tillropade honom förolämpande:
- Hör ers excellens att salvorna ännu gå på vår vänstra flygel? Här är en hop skvadroner, som satt sig. Befall dem gå någonstädes.
- Här är allt galet! Här lyda mig väl några med hasorna, men få med hjärtat, svarade fältmarskalken och red allt mer och mer åt vänster. På samma gång såg Gyllenkrok Piper med sina kansliherrar rida bort åt höger. Hade de båda excellenserna talats vid? Han ropade efter dem, att de begåvo sig rätt mot fienden, men de vände sig icke om. Då slog han med handen i sadelbommen och förstod, att tålamodets vin nu var uppdrucket, att där endast väntade fångenskap eller död.
Det låg icke längre ett fält bakom honom. Där växte ur jorden en oöverskådlig vandrande skog, men trädstammarna voro människor och grenarna vapen. Den bredde ut sig. Den uppfyllde hela landskapet, och ständigt och ständigt vandrade den framåt över förblödda och döende. Det var tsarens här, som tågade fram för att taga sin mark i besittning och inviga sitt välde åt kommande tider. Allt närmare och närmare hördes en hemsk och dov andlig hymn. Långsamt och steg för steg som i ett begravningsfölje bars mellan svängande rökelsekar och högt över tusens och tusens huvud det jättestora standaret. På duken syntes tsarens stamträd, omgivet av helgon, och överst under treenigheten satt hans egen bild.
De svenska flyktingarna samlades kring konungen vid trossen, där svenska adelsfanan och några andra regementen höllo vakt. Han hade förbundit foten och hjälpligt avtorkat sotet och satt i en blå vagn bredvid den sårade överste Hård.
- Var är Adlerfelt, kammarherren? frågade han.
De kringstående svarade:
- Han stupade för en kanonkula tätt bakom ers majestäts bår.
Dalregementet kom i detsamma förbi, upprivet och i stor oordning. - Dalkarlar, frågade konungen, var är Siegerothen, er överste, och major Svinhufvud... och var är den lustiga Draken, som lär så tappert ha fäktat vid redutten, att han skall få ett regemente?
- De äro skjutna alla.
- Var äro då Lilla Prinsen och Piper och fältmarskalken?
De kringstående skakade på huvudet och betraktade varandra. Skulle de med ens säga honom hela sanningen? Skulle de på denna domens dag blotta hela hans ensamhet? skulle de också säga honom, att Hedvig Sofia, hans älsklingssyster, sedan ett halvt år låg i sin kista... obegraven? Där fanns ingen, som vågade det.
- Fångna! svarade de dröjande.
- Fångna? Fångna hos moskoviten? Hellre då hos turken! Framåt!
Han bleknade, men han talade lugnt och nästan triumferande med sitt oföränderliga småleende på läpparna.
En gråsprängd knekt bland dalkarlarna viskade till kamraterna:
- Sannerligen! Jag har inte sett honom så ungdomlig och lycklig sedan den dagen vid Narven, då vi gingo med Stenbocken. För honom är detta en segerdag.
Vagnen rullade bort, och framför sin oordnade, förvildade, flyende här av stolta trashankar, svärjande trosskäringar, högljutt kvidande krymplingar och haltande hästar tågade karolinernas konung med flygande fanor och klingande spel som från sin största seger.
*
Redan vid tvåtiden gingo de sista salvorna, och sedan hade stillheten brett sig över slagfältet, där Mazepas sista kosacker och otaliga zaporoger levande uppspikades vid pålar. Gårdarna och kvarnarna stodo brända, träden sönderskjutna, och de fallna hjältarna lågo överyrda av aska och jord och alla med ögonen vidöppna, som hade de från en annan värld stirrat tillbaka på gångna år och på de levande. Några fångna fältpräster och soldater strövade kring och sökte efter sina landsmän, och ibland öppnade de en grund grav, över vilken jordfästningsorden på det avlägsna hemlandets språk sakta framviskades i junikvällens skymning. Därefter igenskottades griften, för att överväxas av det starrgräs och den sträva tistel, som sedan i århundraden rasslat för stäppvinden på de dystra kärrtrakter, vilka ryssarna gåvo namnet Svenskarnas kyrkogård.
När den ena av prästerna fann överstelöjtnant Wetzel, som stupat tillika med sina båda söner, upplyfte han de tomma bönbokspärmarna, som prydda med familjens vapen lågo vid sidan.
- Du är den sista av din släkt, sade han, och hur mången ätt har icke i dag utsläckts på detta fält! Galle, Siegeroth, Mannersvärd, Rosenskiöld, von Borgen... Då jag nu sönderriver vapnet på denna pärm och strör det för vinden, krossar jag också i namn av mitt sörjande, mitt tillintetgjorda fädernefolk vapenskölden över er alla.
En mängd lik sammankastades i en hög utanför den fältskans, där dagens strid gått hetast, men de andra blevo liggande kringströdda, och luften fylldes nästan genast av en unken dunst och otaliga flaxande korpar. Med mörkret sänkte sig tystnaden allt högtidligare över den vida gravstaden, men de sårade ropade ännu efter vatten. De ynkligast massakrerade bådo, att någon skulle förbarma sig över dem med ett värjsting, eller också släpade de sig fram till en skjuten häst, ryckte pistolen ur hölstret och togo sig själva av daga, sedan de på sviktande knän nedkallat välsignelse över alla därhemma och uppläst Herrans bön. Då begynte en dödsskjuten dragon att tala kraftens ord och tacka Gud för sitt ärofulla banesår. Han uttalade över sig själv och sina kamrater jordfästelsens ord och tog tre gånger med handen mull och kastade den på sitt bröst. - Av jord äro vi komna, till jord skola vi åter varda! Därefter predikade han hänryckt över återuppväckelsen och upptog slutligen med hög stämma en begravningspsalm, och väl tjugu eller trettio röster svarade långt fjärran i mörkret under den stjärnklara himmelen.
Mårten Predikare, som smög omkring på fältet utan att känna någon fruktan för de fallna, fortsatte psalmen, när dragonen tystnade av. Då fick han se en gumma, som kom med en fyrsticka, och efter henne följde en rad av bönder, med långa pinnkärror, på vilka de lastade kläder och allehanda rov. En stupad kornett, som ännu icke var död, värjde sig med handen och ville icke lämna från sig en halskedja med ett litet silverkors, men de stucko ned honom med en högaffel. Då sprang Mårten Predikare fram.
- Inte mörda, inte mörda! viskade han, och bland de plundrande kvinnorna igenkände han sin nioåriga Dunja, sin lilla prinsessa. Hela hans ansikte förvandlades, och han sträckte båda händerna mot henne, halvt som en far, halvt som en blyg älskare. Hon stirrade på honom och brast i ett fjolligt skratt.
- Där är den elake svenske, ropade hon, som mutade mig för att få körsbär och få kyssa mig på kinderna!
Hon sprang upp på honom som en katt och slet av honom öronringarna, så att blodet rann på sidorna om halsen. Han föll baklänges, och kvinnorna höllo honom och slogo honom och revo av honom kläderna. De hittade hans avskrift efter Johannis' evangelium och strödde kring bladen som fjädrar från en plockad fågel. De drogo av honom kragstövlarna och de trasiga strumporna, men när han såg sin lilla Dunja gripa efter högaffeln, vred han sig lös med det uppflammande hatets kraft och flydde i skjortan över sårade och döda.
- Icke ens tron på ett menlöst hjärta unnas oss längre, mumlade han och klättrade upp på en halt häst, som slöt sig till honom i mörkret. Gud har övergivit oss. Detta är domen. Allt är förbi, och hela världen är mörk.
Han red i två nätter och två dagar, och efterblivna sårade visade vägen. Han återfann de flyktande svenskarna på en udde mellan Worskla och den blanka Dniepern, som mellan sina med lågskog och buskar och vass bevuxna stränder bredde, sig som en sjö. Ryssarna voro tätt bakom åt landsidan, men när förposterna sågo Mårten Predikare i hans blodiga skjorta, barbacka på den halta hästen, sprungo de förfärade åt sidan och sköto först efter honom, då han redan var förbi.
Solen brände glödhett, och de blesserade och de, som hade fältsjukan, bäddades under buskarna vid vattnet. Generalerna stodo i samtal, och Lewenhaupt vände sig svårmodigt till Creutz.
- Blir kungen fången, gå svenskarna man ur huse och lämna sin sista hötapp i lösen. Ansvaret blir vårt. Det här kriget är ett parti schack, där alltihop går ut på att taga konungarna. På mina knän har jag bett honom att låta ro sig över floden, men han stötte mig för bröstet och sade, att han hade allvarligare ting att begrunda.
- Kära bror, du talar till honom som till en podagrisk statsman. Du skall inte ens tala till honom som till en man utan som till en yngling, vilken blir stolt över att uppfordras till manlighet.
Creutz gick fram till konungens vagn och svängde de avdragna handskarna med en häftighet som hade han tänkt slå honom för pannan, men han förbryllades genast av hans ljusa blick.
- Majestät grubblar?
- Jag fäktar illa med pennstickan, därpå tänker jag. Jag vill uppsätta mitt testamente och ordna om tronföljden. Sedan skall det smälla! Blir jag på fältet, vill jag jordas i min skjorta som en gemen på samma ställe, där jag faller.
Creutz lindade och kramade handskarna, och han kuvades och sänkte sitt huvud, han som de andra.
- Allernådigste herre, jag är ej bland dem, som ber Gud skona livet, ty full väl fattar jag en hjältes högsta åstundan. Finge ers majestät sin kula... nå i Jesu namn! Men ers majestät kan i dag ej länge töva i sadeln. Gud förlåte mig mina ord, men ers majestät kommer att bäras ikring som en stackare, och när den sista av oss låtit sitt liv, blir ers majestät ensam över - och fången!
- Man skall inte bara stå en mot fem, man skall också kunna stå en mot alla.
- Sant, sant! Men därtill duga, Hin Håle tage mig, inte vi gemena bussar i krigsliveré. En mot alla? Det är en mot hela världen! Därtill tarvas män av helt annat slag, ty sådana ömklingar äro vi, att vi inte ha annat att värja oss med än pliten. Sedan jag nu enfaldeligen relaterat ställningen, bönfaller jag därför ers majestät att stanna hos oss och inte sätta över floden, ty då kommer ers majestät att ställa sig en mot hela världen. Då skulle det heta: Sicken Alexander, som flydde och lämnade tropparna åt ryssen! Sicket hjärtans ärans fä! Titta! Titta! Och bordsilvret och penningetunnorna från Sachsen tog han med i stället att lämna alltihop åt ryssen. Joho, jahaja! - Vi redliga fattig' undersåtare kunna aldrig tillåta, att ers majestät på det sättet ställer sig en mot hela världen och blottar sin höga person för den smutskastning, som okunnigheten och dumheten icke heller skall bespara varken fältmarskalken eller Piper eller Lewenhaupt eller oss andra. När lärde sig dumheten att förstå olyckan? Ers majestät vill dö och därför är det intet offer och ingen bragd att dö, det veta vi gamla krigsbussar, men stoltheten, stoltheten, ers majestät, att offra den för undersåtarna, det är ett offer, som undersåtarna icke tillstädja. Att manskapet inte kan överföras är givet. Vi ha ej pråmar, ej ankaren, ej pikar, ej stockar nog, ej timmerkarlar. Därför anfordrar jag ers majestät att stanna kvar och inte utmana världen.
- Låt göra i ordning båtarna! befallde konungen.
Mazepa, den ridderlige godsägaren, hade hopletat sina koffertar och sina två tunnor med dukater och satt redan på sin vagn långt ute i vattnet. Zaporoger och svärmar av soldater bundo kläderna på ryggen, togo vagnslock och trädgrenar under armarna och sprungo i vågorna. Vid midnatt lyftes också konungens vagn på två sammanbundna båtar, och Gyllenkrok, som stod vid hans fötter, överlämnade stum till Lewenhaupt den på ett bräde klistrade fältkartan. Ingen talade. Natten var stjärnljus och stilla, och drabanternas årslag dogo bort på den blanka floden.
- Vi två se honom aldrig åter, mumlade Creutz till Lewenhaupt. Hans ögon voro nyss så underliga. I den lampan finns ännu olja, men jag stirrar med nyfikenhet mot hans framtid. Hur skall han bli som besegrad, som utskrattad, som gammal?
Lewenhaupt svarade:
- Kransen, som han flätade åt sig själv, gled i stället ned på hans undersåtar. Den blir till evigt liggande på de glömda gravarna där uppe i träskmarkerna. - Så få vi tacka honom för allt det, vartill han gjorde oss.
Avlägset hördes genom nattmörkret Mårten Predikares klagande stämma.
- Och mig haver man gjort till en visa för världen, säger Job. Och till spott är jag vorden, och mitt öga är tärt av grämelse, och mina lemmar äro alla en skugga. Åt förgängelsen säger jag: du är min fader, åt maskarna: min moder och syster. Och var är då mitt hopp? Till dödens portar far det ned, när jag och det vila i mullen.
Det dagades, och i sin blodiga, skjorta red Mårten Predikare från flock till flock och förhörde manskapet i katekes och bibelkunskap. Tysta stodo soldaterna vid det tomma kungstältet, men när ropet höjdes att de måste dagtinga och när den ryske generalen Bauer, brunbränd av solen, kom på kullen för att mottaga troféerna, då nedsteg Mårten Predikare och vred sina händer.
Runt omkring sutto kosackerna med sina mässingshjälmar och pikar på uttröttade och flämtande hästar, och framför dem nedlades på marken de pukor och trummor och horn och musköter, vilkas åskor rullat över bataljonerna, och de kända fanor, åt vilka en gång från portar och trappor och fönster mödrar och hustrur vinkat sitt avsked. Det glittrade och gnistrade i ljungen. Buttra gamla underofficerare omfamnade varandra snyftande. Somliga sleto upp sina förband och läto blodet rinna, och två krigsbröder släckte varandras liv med värjorna i samma stund de kastade dem för segrarna. Stumma och hotande framtågade krymplingarna. Där kommo ynglingar med frostskadade kinder och utan näsa och öron, så att de liknade dödmän. Där stapplade på kryckor den ännu icke fullvuxne fänrik Piper, som förlorat hälarna. Där gick hovmannen Günterfelt, som mist båda händerna och i stället i Frankrike fått två andra av trä, vilka blanka och svarta fingrade upp och ned på rocken. Där slamrade träben och käppar och bårar och sjukvagnar.
Mårten Predikare stod med händerna knäppta. Det slog gnistor för hans ögon. Det brusade och kved, och den gamla predikoandan kom så häftigt över honom, att han själv hörde, hur stämman ena stunden stockades och vart hes men den nästa växte sig stark, så att det tycktes honom som om han själv burits bort på vingarna av sin röst och förvandlats till en eldflamma.
Han vacklade fram till de nedkastade vapnen och pekade mot det tomma kungstältet.
- Han är förbrytaren allena! Du sorgklädda mor eller änka, vänd hans bild avig på väggen! Förbjud de små att uttala hans namn! Du, lilla Dunja, som med dina leksystrar snart plockar blommor på gravarna, bygg av dödskallar och hästhuvud hans minnesmärke! Du krympling, bulta med din krycka i den dova mullen och stäm honom till möte där nere, där de tusen, som han offrat, vänta honom! - Och ändock vet jag, att vi en gång inför rättfärdighetens domstol alla skola halta fram på våra träben och kryckor och säga: Tillgiv honom, fader, såsom vi förlåtit honom, ty vår kärlek blev både hans seger och hans undergång.
När ingen svarade honom, utan alla stodo framåtböjda och stumma som hade de svarat detsamma, då vart hans förtvivlan ännu häftigare. Han betäckte sitt kantiga ansikte med händerna.
- Säg mig vid Guds nåd, att han lever! ropade han. Säg att han lever!
Günterfelt lyfte med sina svarta träfingrar hatten från huvudet och svarade:
- Hans majestät är räddad!
Då böjde Mårten Predikare sitt knä och darrade och återfick sig själv.
- Lovad vare härskarornas förste! stammade han. Är konungen räddad, då vill jag draga var börda, som ödet lägger uppå.
- Ja, ja, lovad vare härskarornas förste! eftersade svenskarna mumlande, och alla lyfte de långsamt hattarna från sina huvud.