Karl Johan
Dalmålning
- Karl Johan, se Karl Johan!
- Han står på Stockholms slott
- med stort och krutsprängt väderhorn
- och hår som skiner blått.
- På svalen utåt strömmen
- han står med stav i hand
- och sträcker den befallande
- ut över folk och land.
- Väl mången konungsfågel
- flög upp från ringa torp,
- men denne höge flygaren
- var både örn och korp.
- Han kom från fjärran snöberg,
- från fältens kvava slakt
- och tog det fasta näste
- som Upplands Vasar lagt.
- Karl Johan, se Karl Johan!
- Han står på Mora strand.
- Han räckte mig, beskedlig man,
- en vit och nådig hand.
- Han log med vassa läppar
- och talade därhos,
- men han var ingen dalkarl,
- och jag är ej fransos.
- Det sägs han ofta dundrat
- på mål som få förstått,
- då sprungo hovman och lakej,
- det smattrade som skott.
- Det sägs han smålett åter,
- och bättre man förstod
- den vackra min som skvallrade,
- att innerst han var god.
- Kanhända, ja kanhända
- det strimmat i hans själ
- en aning om det kärva folk
- som visst han ville väl.
- Han stod för det som bortskymd
- av äventyrens glans;
- kanhända att han sörjde,
- att aldrig det vart hans.
- Karl Johan, se Karl Johan!
- Här svävar han i skyn,
- en skum kerub med vingar
- vid vintrigt himlabryn.
- Därnedan släpar dalfolk
- hans tunga sarkofag.
- Karl-Johansmarschen spelar än
- på tavlan natt och dag.
- Så se vi dig, Karl Johan,
- en skymlande gestalt.
- Men du var kunglig i dig själv,
- och det förklarar allt.
- Lugn steg du som en Fenix
- ur tidens vilda brand,
- den siste sagokungen
- i Sveriges gamla land.