Till min längtan
Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda,
från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner.
O, du läker deras fötter som bland törnen förblöda,
du är sändebud till honom som i ensamheten ber.
Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga,
men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull,
förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga,
förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.
Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla
och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå.
@c Förlagan har här en tom rad, som torde vara tryckfel.
Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla
att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå.
Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like,
himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud.
Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i ditt rike,
låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud.
Livet födde du och bar det fram på starka unga händer,
närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst.
Steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista bränder,
tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst.
Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat sakta skälvde,
allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is.
Över dig en evig himmel, hård men stjärnesållad välvde,
där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.
(1918)
På havet
Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner
så tagen mig, kväven mig, vänner, vad viljen I mer?
*
De dagar av kärlek och sånger bland grönskande trän
ha likt er mot aftonens fredliga land rullat hän.
O, vore den mark dit jag hemlös och irrande går
så sval som den bränning som snövit mot hällarna slår!
Jag är på ett fartyg med bristande master och bord,
att krossas när döden har sagt sitt förlossande ord.
En broder till natten där sjöarna slickande slå
jag ville på upprörda vatten se frälsaren leende gå.
Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner,
nu bären, nu blåsen mig bort där mig ingen i mörkningen ser!
Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och skär
och visen mig vägen som långt ned i tystnaden bär!
*
Jag suges och drages och törstar och längtar till er,
ni vågor, som sjunga om kvällen när solen går ner.
*
När går du på vatten som fordom en gång, Nazaré,
och stillar all storm när de dina förtvivlade be?
Vi stannar du borta och döljer ditt anletes ljus,
och pekar ej ens med ett finger mot kärlekens hus?
Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar,
en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far.
Nu äro vi ensamma här uti natten, o böljor, med er,
som sjunga om döden i kvällen när solen går ner.
(1919)
Sång till västanvinden
Åh, dansa, sommarstorm med djupa orglars brus
och dansa hem till Lotalam och Stenbrobergets häll!
Smek barndomsdalen, starke vän, i julis heta ljus
när Mattao och Luossa färgas röda i kväll.
Du stora storm, du är min själ, och du är utan bo,
du sett för mycket för att vila mer.
Men hälsa allt som andas i tysta dalars ro
och säg mig alla under som där sker!
Ty när du kommer dansande jag hör en gammal sång,
en psalm, ett skratt, en snyftning från myrarna och sjön.
Tag om och om refrängen, jag vill sitta natten lång
vid öppna dörrar stilla som i bön.
Din sång i natt är stoj och glam ur glädjedruckna hus
och låt av horn, fiol och flickors skratt.
Och det som ej har ord det är förborgat i ditt sus
och sång som ej har toner har din natt!
O, västanstorm, en gång när jag är kvitt med vägen min
och stilla vid den mörka dörren står,
då skall du liksom be för mig när jag tyst går in
i det land dit sol och nätter icke når.
(1918)
En ballad till mor
Bedrövelse dränks i förlösande vin,
och små törstande blommor i daggens bad,
men jag höljer mitt brinnande hjärta
i en mörknande, tung ballad.
Och jag hoppas till Gud att icke en lögn
i min ensliga visa bor,
det är smärtsamt men skönt att få vara sann,
och sjunga om kvällen för mor.
Det har skymt kring de skyar som barnet såg
och handen är hård som var vek,
och sällsamt förvridna gå molnens tåg,
för stormens förödande lek.
Fåfängliga ting hava mistat sin lukt
och jag väntar på dofter där högt uppifrån -
jag har kvar, o mor, dina ögons fukt
när i kärlek du ser på din son.
Väl hårt var ditt liv i din ungdoms dag,
ur mörkret du stapplade hit,
en olärd kvinna, spenslig och svag
och mager av ungar och slit.
Och ensam plåga och värk och nöd
och den gudslika kärlek till barnet du bar,
allt blandades beskt med salt i ditt bröd
under väntandets tunggådda dar.
Om icke du visste hur ond jag var
och hur nära den själens död,
som det släckta ljuset från staken tar
och slår mörkret i ögonens glöd,
så var dock ditt hjärta så nära mig,
hur fjärran jag vandrat åstad,
att min vånda förnamas som en skugga kring dig,
där i mörkningen länge du bad.
Du kvinna som smärtsamt i kärlek mig fött
du förstår mina kärva ord:
jag skall glädjas, o mor, när du stilla har dött
och får vila ditt hjärta i jord!
Ty endast därnere i ljudlös mull
den belönande friden bor,
det bästa - en jordrymd av tystnad full -
är nog gott åt en kärleksfull mor.
Lev därför ej länge - din irrande son,
kan ej skänka en sorg åt din själ,
bed Anden av makt därovanifrån
att slå hans kropp ihjäl,
och låt oss få vila ett tusen år
i tystnaden, du och jag -
det kan hända - jag vet ej - att en domsklocka slår,
till en tidlös och smärtlös dag.
Se blommorna vissna - och lutande trän
stå tysta där solen går ned,
och i fjärran, moder, långt västligt hän
oceanen vänder sig vred.
Han rycker i kedjan, som jag i min,
befrielse! viskar hans röst.
Men nu somnar jag, moder, min hand i din,
en förbrunnen vår hos en snöig höst!
(1919)
Till min far
Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn -
två kronljus från paradisets salar.
Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.
Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfta dig mot himlen med händer höjda.
Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärnglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.
En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?
(Ur Efterlämnade dikter, 1922)
Över gränsen
Det var en gång en man, som satt vid sin sinnessjuke brors dödsbädd
och sjöng under det den döendes ögon ljusnade allt mer.
En gång var din dag blott dimmig och din natt av fasa full,
en gång högt du ropat: Fader, se din son!
Men när trött du äntligt stannat och i stillhet fallit kull,
ser du ändå liksom strålar fjärran från.
Det är Han - och, o min broder, det är dagning i hans öga,
hans förstånd är som sanden i det ändlösa hav.
Om det skymmer ännu kring dig, det betyder endast föga:
Han går före dig till stranden med en lykta på sin stav.
Du som lidit ont i mörkret, du, en hemlös skall få bo,
vid ditt läger vill jag sjunga intill dag.
Med min visa vill jag ringa in den stora nattens ro,
under stjärnorna som gå till Guds behag.
Ja, under stjärnorna som glädjas på sin gyllene stråt
skall som förr jag se mot flodens andra strand,
och när färjkarlen hälsar skall ej höras någon gråt:
med min luta skall jag stöta er från land.
Nu är stunden kommen, broder, ser du förarens bloss?
Hör hur skogen brusar muntert - det är vår!
Alla träd och marker glädjas och de sjunga med oss,
när ur mörkret du som ung står upp och går.
Och min visa är ett lysande moln kring din säng,
och all världens sista visdom finns däri!
Ur glädje, natt och plåga står den upp från min sträng
och hela evigheten sakta går förbi.
(1919)
Bekännelse
"Vad finnmarkspredikanten Banga kände när han låg på sitt yttersta med
idel otrogna kring sängen, vet väl ingen, men hans ansikte var sorgset
och mörkt".
Byskollärarens dagbok.
Vart träd föryngras vid regnets fall, men jag är gammal och grå
och fast ännu jag lever av blotta nåd är tungt att sluta ändå.
I en fattig och gammal och gången tid jag varnat för synd och död,
jag gav de betungade Simeons frid, och tröst vid fara och nöd.
Jag var med när den gudsända väckelsens eld som en åska av himlen for,
och nu ligger jag sjuk vid åttio år i ett hus, där ingen tror.
Och det går som ett gift i mitt hjärta in, att jag felat mot Herrens lag,
och det är som om djävulen viskade mig, att Gud blivit gammal och svag,
att han ledsnat höra min vaknatts bön, att han skakat mig ut av sitt såll
och att mera jag arme ej är värd att röra hans klädningsfåll.
Min levnads verk var en liten sten, kastad i svallande hav,
försvunnet, förglömt, och går med mig i min leriga fattigmansgrav.
Hon maler långsamt, vår Herres kvarn - men hon går till tidens slut,
och i mälden får jag mitt högmods frukt, som en David fått förut.
Och satan viskar att - kanske att - det allt var en dåres dröm,
och så vacklar min tro och så blir jag ett spån på en natthöljd och stormig ström.
Vart träd föryngras vid vårregnets fall och blir ljusare grönt efteråt,
men min tro har förvissnat av årens sol, och det fyller mitt hjärta med gråt.
Fast jag sagt till mig själv: det är helvetet blott, du förvist ur ditt hjärtas bo,
du förnekar en djävul, allt annat är kvar - din herre, din himmel, din tro!
Men jag bävar av ångest - hur går det då med skriftens heliga ord,
att han går kring som en glupande ulv på vår stackars förkastade jord?
Och jag hör honom viska: "tro på Gud, på liv, på kärlek och sol,
och somt får du läsa bokstävsrätt och det andra, det är symbol!"
Men till vem må jag bedja, när allt är natt och jag känner mig svag i tron,
när det säges att Liv och Kraft och Lag är gud - men ingen person?
Av Liv och Lag är jag bruten till döds och kraft har jag ingen mer,
och nu sägs, att min Hjälpare någonting är, som varken hör eller ser.
Fast jag delade mina kläder, mitt bröd, tills jag svalt med naken kropp -
och tiofalt förbannad den, som till gärningen ställt sitt hopp.
*
Nu blåser en svag och hugsvalande vind emot stugans murkna dörr,
där ute det våras i backarna grant, all dalen blommar som förr!
Och jag känner att allt i kärlek jag gav - kvar har jag ingenting alls,
och den nya tidens otro går lik ett kvävande vin i min hals.
Men jag läst i de heliga skrifter, att Han är av kärlek och tålamod full,
och att synder om än så röda som blod skola varda som vitaste ull.
Åh, jag minns hur jag stred en natt om en själ i stugan vid Marbo sjö,
det var natt, det var fjärdingsmans gamla mor, som ville ha hjälp att dö -
en trolldomskvinna, av satans folk - och det sändes efter mig bud,
att den andre var hos henne - dela jag skulle rätt mellan satan och Gud.
Jag kände att luften av ont var full - tyst, tror jag väl ännu det där?
Det är femtio år, sen natten gick - och så länge man lever man lär.
Om ännu jag tror på en djävul, en gud, på ett ord av den heliga skrift,
varför blyges jag då att berätta det allt? Det är otro och upplysningsgift.
Och om av min lovsång och fruktan är kvar i mitt hjärta en endaste sträng,
varför tror jag ej mer, det var satan jag såg mellan mig och Persmoras säng?
Han var mörk som natten, hans ögas eld var som skimmer av orent blod,
men min bön var min makt och jag skälvde ej, fast vi öga mot öga stod.
Och jag visste jag var en Guds profet och kraft av hans nåd jag fick
när jag ropade: "Gå - i Jesu namn!" och såg hur han darrande gick!
All vårens ljus kan ej lysa väg åt gammal och vilsen själ,
men mitt ljus är den kärlek jag vet jag känt till er - till alla - farväl -
att tänka så här är synd och fel - egenrättfärdighet blott,
men - finnes det, finnes det - ingen Gud - åh, nog må jag sova gott!
@c Följande två rader är i förlagan satta med samma lilla tryckstil
@c som det inledande citatet, så det är tveksamt om de hör till
@c dikten. I förlagan, liksom här, är de satta i fyllt stycke, och
@c inte i vers, men den elektroniska utgåvans sjuttio kolumner förtar
@c just här skillnaden mellan fyllt stycke och versens radbrytning.
Jo, vi tro att i världen den snöda, var din kärlek för mer än din tro;
och salig den fot som måst blöda för ett bud om försoning och ro!
(1918)
Vandraren
När kvällen kom med sjungande träd i en sval och befallande vind,
gick pilgrimen Arnold landsvägen fram och satt vid min fähusgrind.
Han vilade gott under asparnas larm sina trötta och dammiga ben,
framför mig i skymningen stilla och stor som en Bodhi-bild av sten.
Jag sade: Säg, du hemlöse vän, som grånat i vägarnas damm,
varför har du ej mod till det enda steg, som för till vilan fram?
Eller älskar du ängarnas rosor och månen som lyser på daggen och dem,
för högt för att skynda med glädje mot de multnande benens hem?
Och är det ej tröttsamt kring världen att gå och att aldrig få gå därifrån, -
och lockas du icke som jag ibland av den stillsamt rinnande ån?
Där näckrosor lysa mot stupande stränders väggar, bruna av grus,
få dricka dig död av Guds klara vatten i månens förgyllande ljus?
Han sade: "Jag drömde jag dog en gång under taket av näver och jord,
sedan prästen givit mig bröd och vin och det evigt levande ord.
Och jag hörde en blåst som en hungrande hund kring murkna knutarna gå,
och nakna väggarna lyssnade till hur mitt hjärta slutade slå.
Jag såg hur man tvättade ut mitt lik i barmhärtiga mänskors kök,
och i fönsterspringan smög jag mig ut som en lätt och försvinnande rök.
Jag tyckte, att ut ur ett främmande hus jag famlade bort från min kropp,
och med virvlande löv i en stigande vind jag lyftes mot skyarna opp.
Mig tycktes mitt hjärta drev mig framåt med hast över himmelens hav,
och stormar från bergen i stjärnornas värld dess bitterhet svalkade av.
Från kroppens glädje och livets lust och all härlighet jag känt,
från min smärta och all min dygd jag for som man går från sitt exkrement.
Och jag mötte en storm som var som en gud och som hade ett eget ljus,
som en blick som lyser och ser hur armt det är i ens hjärtas hus.
Och när jag skådat dess kammare mörk jag flydde från himmelen,
och sänkte mig ned på min barndoms berg att vandra och vandra igen.
För världen passar jag ej och kom för tidigt till himlen ändå,
och därför, därför kan jag blott som fordom gå och gå.
Men saligt det blir när värd jag befinns att dö i ett dike en gång,
medan blommorna nicka och koskällor ringa i kvällen sin sövande sång."
Han tystnade och stod upp och gick och hans panna var vit som snö,
han sade: "Lär av min visdom, min vän, att icke för tidigt dö!"
Mot kvällens himmel, där solen sjönk i ett moln som en murad borg,
han vände sitt ansikte, fyllt av frid, med en blick som en stelnad sorg.
(1918)
Julvisa i Finnmarken
Att sjungas vid bordet till mörkt öl.
För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop - och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.
När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och slog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.
För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden -
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.
Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma -
omkring oss de heligas natt vi förnimma -
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.
(1917)
En visa till fiol
En fästman har Anna i Broby by,
och en vän har Vilma i Tärnsjö Nor -
Men den fula Selma vid Utby,
hon har bara sin fattiga mor.
Vad tror du - vad tror du, när vårregnen falla,
ska han komma och kyssa ditt böljande hår?
Och ska han inte svika när dagarna bli kalla,
och snön fyller sjöstranden snår?
Ty den fula Selma vid Utby grind,
henne flina de fulaste pojkarna åt.
Det är mörkt, det är kallt som en juldags vind,
hennes hjärta som bävar av gråt.
Vad tror du, vad tror du, när året skall vända,
när nyåret lyser över enarna och snön.
Kanske kommer han om natten, när stjärnorna de tända
sina lampor över vakarna på Utbysjön?
Hennes kropp är krökt som en myrväxt gran,
hennes sång den är så bristande tunn,
hennes bröst lockar ingen att leka,
och till kyssar ej hennes mun.
Vad tror du - vad tror du väl, när marsvindar ila
och skaren ligger blå över Brobergs mo?
Kanske kommer han ur nätterna och bär dig till att vila
och kysser dig att sova i jordens ro.
(1917)
Ett rus
Här ligger jag och rullar mäj på Stånghedens grus -
jag är glad att ej någon det vet.
Jag vart full och jag sprang ifrån käring och hus
och gav fan om dom slogs eller grät.
Ty när jag vart mätt av det brännande vin,
vart jag skälld för ett kräk och ett skarn,
och så lämnade jag kvinnan som kallat mäj för svin
att ensam vakta boskap och barn.
Jag sprang över skogen från Kerrore by
långt innan tuppen gav hals
mitt i natten - och högt opp i himmelens sky
då dansade stjärnorna vals.
Jag har supit mäj plakat och lusteligen full,
jag är fromsint och gladlynt och trygg,
omkring mäj susar skogen sitt eviga lull-lull -
och jag ser änglar, där jag ligger på rygg.
Men timmarna de springa och tiden hon går,
och dagen skymtar oroligt ljus,
och jag vånnar min fylla ville stå säj ett år
här på Stånghedens ljungklädda grus.
(1916)
Avskedssång till Finnmarksskalden broder Joachim
vid hans avresa från Göteborg en höstkväll.
Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård -
Du skall hälsa alla gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.
Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.
Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!
Du skall hälsa alla Paisos gula kärr och svala floder,
du skall häsla alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.
Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog.
(1917)
Jungman Jansson
Hej å hå, Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden,
sista natten rullat undan och Constantia ska gå.
Har du gråtit med din Stina, har du kysst din mor på kinden,
har du druckit ur ditt brännvin, så sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson är du rädd din lilla snärta
ska bedraga däj, bedraga däj och för en annan slå?
Och som morgonstjärnor blinka, säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven blå?
Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller -
han är hårdhänt, med hederlig, så sjung hej å hå!
Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt över tinningarna grå.
Kanske glömmer du din Stina för en sup i Jokohama -
det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå!
(1917)
På färdvägarna
Ja, bror, jag har fällt mina tänder i rätt och behaglig tid
och läst för prästen och stenat höns och stört gamla tanters frid,
och lekt både präst och rövare och luffare och kung
och älskat som gossar älska, och svultit och varit ung,
och gått genom milslånga marker i snö och köld och skur
och kastat sand mot fönstret i min tjugonde jungfrubur.
Och så har jag läst några böcker om kärlek, stjärnor och krig,
och tagit många och farliga steg på livets tunga stig,
och lärt mig simpel, engelsk slang i en mörk och lortig skans
och sett när korallsjöar gå galopp i Södra Korsets glans,
och bott hos en irländsk Sussi med tretton fåglar i bur,
och älskat och kommit levande ut - jag vet bara inte hur!
Jag har stått på piren i regnet och hackat tänder av frost
och levat länge och lustigt på en sjåares våta kost,
och jag har haft en far - och en mor, sorgsen och tyst och from
och hon har skrivit långa brev, P. R. till Sailors Home,
brev som ha bränt i fickan mången het och skamlös kväll
när jag gömt mig själv för dagern på en svart chicagobordell.
Och när lusten att vandra vikit, har jag kommit penninglös hem
och fått mat och en bädd av mor och far - och suttit och ljugit för dem!
Nu sitter jag blek och blodlös i ett bokfyllt och stilla rum
och skriver lögner på vita blad medan dagen drunknar i skum.
Då slänger jag skräpet på golvet och sluter ögonen hop
och tycker jag hör ur sommarens storm ett sakta lockande rop.
Då ser jag hamnarnas tusen ljus vinka vänligt fjärran från,
då hör jag mistluren böla och klockbojens ringande dån
Det är som en helg över redden, och det gröna skummet yr,
när gamla Martha stampar i havet vid Ellis fyr.
*
Hallå! Är det land? Hej, Newyork - yankeys, hur mår ni i dag?
Har ni ägg och härsken skinka? Bjuder skepparen över lag?
Det är som en helg över Brooklyn - det är dans som till våldsam musik,
när Marthas bogankare dyker i Yerseys gula vik.
Det luktar sot och storstad - hej, Tom, vi ha klarat oss bra,
vi dricka en skål för Martha, och för hamnen ett högt hurra!
*
Åh, jag sitter såsom i syner - nu ramlar redden itu,
bakom blänka fullskrivna luntor - jag är trött - vad är klockan? Sju!
Min bokhylla? Bah! Ett varufack, buntade tankar som
stå och viska: ditt liv är levat och din värld är skymningsgrå!
Minnet
Det stod en natt med stjärnor, många hundra,
och brännkall rymd kring unge Villiams hus,
en natt när tjärnens tunga isar dundra,
och det går köld ur själva månens ljus.
Och uti djupa hav av snökristaller
stod skogens träd stenstilla som koraller.
Herr Bill han var, fast ung, en man av värld
berest, fördärvad, from, lastbar och lärd,
med många bleka kvinnors minne
som icke läkta sår där djupast inne,
och denna klara, sköna vinternatt
hans sista kärlek framför brasan satt.
Och Bill var trött fast han var ung
och stirrade förstrött igenom rutan
och när hon sakta räckte honom lutan,
och sade:"älskade nu le och sjung",
han sjöng. Hon hörde tonerna och orden
likt tunga stenar som slå dovt mot jorden,
och läste i hans blick hans enda önskan så:
vi haft vår stackars glädje - du kan gå.
Hon gick och han var ensam och han tänkte
på många fler än hon som kommit och som gått
och några smärtsamt allt sitt hjärta skänkte
och tackade med tårar, fast de intet fått -
Han såg mot himlen över snön och taken
och fast det led mot morgon var han pinsamt vaken.
Och han stod upp och gick omkring i huset
och ville icke sova denna natt,
och släckte lamporna - i stjärneljuset
han grubblande uti sitt sovrum satt.
Då plötsligt klang ett rop igenom rummen öde:
"Kom ut i salen, Bill, och tala med den döde!"
O - stod han ej därute vid en stoftad kista
däri en död var lagd, en man som han ej kände?
En kvinna kanske? En utav hans sista?
Det var som ännu lust på vissna kinder brände.
Han såg hur detta anlete sig vände
liksom i kramp helt långsamt för att se,
och kvalfyllt om en sista ynnest be.
Bill nämnde jungfruns namn, vars nåd är städse rik
och flydde med ett svagt men vanvettsmättat skrik
Han stängde sig uti sitt sovrum in som galen,
och lade dörren till med dubbla lås -
av rädsla var han nära att förgås,
men hörde liket gå omkring i salen.
Det frasade och lirkade med kammardörrens vred
och svett av fasa sjönk herr Bill på bädden ned.
I långa dagar han där ensam satt,
och hörde likets hamrande och möda,
och natt blev dag och dag blev åter natt
och stundom, tänkte han, så sov den döda,
och vilade uti sin svepning en minut
för att på nytt stå upp och söka vägen ut.
Det tassade i kval kring salens golv,
var natt det kom till dörren klockan tolv
och hördes dova slag mot kammardörren slå
som slag av tass och ben och tyg och skinn -
en natt gick dörren upp - och det kom in.
Och gripen av sitt vanvetts kraft, den sista,
han grep dess nacke fast och släpade det med
och hetsigt och med våld uti dess kista
han klämde multnad arm och ben och huvud ned.
Men blott han släppte taget minsta grand,
så stack det åter upp en fot, en hand.
Och denna fot var lik den fot han smekt
och en gång kysst och dyrkat, fast den nu var gulnad,
med denna sköra hand han en gång lekt,
och pannan var en mänskas, fast av mörkret blekt
och munnen var som deras - fast förfulnad.
Allt lyste i sin gulhet - allt var man och kvinna
ett skinnhöljt exkrement i färd att brinna.
Han satt där natten ut och än en dag
och höll den döda ned med hårda händer.
Han hotade, han gav väl hugg och slag
och en gång tog han ifrån spiseln bränder
och gjorde likets huvud vitt som snö -
det rörde sig ändå, det ville icke dö.
Det lyste som av ruttnad lust, det ville opp
det ville vandra, ville gå och tala
och en gång som en viskning hes från munnen lopp
men med en ton som ville det hugsvala:
"Av allt du gjort jag endast minnet är
och du blir aldrig salig på att ha mig här.
Och om du är en man av stolthet och av ära
och står liksom en karl för allt du gjort,
så är din plikt att tåligt mig på ryggen bära,
jag stinker nog, men hindrar icke stort!
Försök ej mer - du känner icke mig,
jag dör blott en gång till: och då med dig!
Blygs ej att genom världen bära Minnet
jag blott kan ses och märkas utav dig,
och allt vad dina vänner varsna är
blott jämt din trötta gång, ditt pinta öga,
och även detta döljs för dem ju mer
du tappert under minnets börda ler
och vänder blicken stadigt mot det höga.
Då skall du känna hur på hjärtats spända strängar
en fröjd likt lätta pärlor faller ner
och spelar som en vind på sköna blomstersängar."
Snöharpan
Hon stod ensam med strängar av frost i sitt hår
och spelade i nattvinden sen.
Och hon var som en harpa i salar av is,
den skälvande snöböjda en.
Och en gosse kom och hörde, som silke var hans hår
och hans öga hade tårarnas glans:
o, jag visste ej, han sade, att i fattigaste skog
så mycken skimrande härlighet fanns.
O, hör, det är toner av pärlor och guld,
det är sången om den eviga sommarens land,
av sjungande stjärnor är all himmelen full
och av härlighet stå skyarna i brand.
O, vind, du må sjunga mig från hem och hus,
du må komma mig att glömma bort moder min,
men lär mig, men lär mig att sjunga som du,
och ge mig en harpa som din.
Och vinden han sade: din glädje och gud
och mera får du ge för en harpa som min.
Om du ger mig den kärlek du ännu ej känt
och all människors lycka, är harpan din.
Ty en glädje fördold för allt kött skall du få -
men bitter som kärrblommans bär -
och en nämnlös ångest att nära dig på
och harpan jag spelade här.
Men varför skall du giva mig mörker och sorg,
när din harpa och din sång är mig nog,
fast aldrig har jag gråtit såsom i natt
när din ande över strängarna drog?
Men vinden sade: så vet att min sång
den är dånet från det dansande hav
och skräcken som ropar i vaknatten lång
och de vitaste benen i grav.
Den som älskar som mänskor kan ej sjunga som jag
och min harpa skall lära dig din moder försmå,
och nu tar jag den kärlek du ännu ej har känt,
så tag nu din harpa och gå.
Och den harpan bär du väl redan i ditt bröst
och det här är blott den snöböjda en,
och din barndom är gången, gå sjung om din höst
men skynda dig ty natten är sen.
Och han vandrade och sjöng och han kände väl
att han spelade sitt bröst till ett sår,
och för harpan han glömde att bedja
för sin själ genom tröstlösa år.
Och när han sjungit en mörkhårig jungfru
till att giva sig så vit såsom snö,
då sjöng han till harpan en visa
om att ensam och glädjelös dö.
Men hon ville ha sångarens kärlek:
du skall tacka vid din harpa för allt jag dig gav -
Och han sade: min kärlek åt en stjärna
och min harpa åt det dansande hav.
Och hon sade: du har dårat mig med sånger,
du har sjungit bort mitt hjärta i stjärnornas sken
Och han sade: när du böjer dig och gråter
då liknar du den snöböjda en.
Och hon snyftade: du tog vad jag ägde,
jag förbannar dig och kvällen, jag vill höra dig vred
Och han sade: jag ser månen som en konung gå
över mörknande dalarna ned.
Du må kasta dig i gräset och gråta,
du må dö som den vindfällda gran -
Jag skall spela vid det skummande havet
och dö som den sjungande svan.
Men han krälade som ormen mot sitt gömsle,
när solen slutat värma och kvällen blivit sen,
och så hann han sin barndoms skogar igen
och föll ned för den snöböjda en.
Och han sade: tag åter din harpa,
må ondskan spela sina visor på den!
Jag vill veta vad jag bytte för mitt renaste guld:
ge mig barndomens hjärta igen!
Och då kände han en skälvande, kvävande makt,
något sög sig i sårade bröstet fast,
och hans hjärta av stormande kärlek
det fylldes till brädden och brast.
Höstmelodi
Jag är ensam i mina minnens hus, men det gamla går jag till dom,
och mitt hjärtas gård är en bräddad säng med ångestens mörka blom.
Som man väntar ett vårregn, så väntar jag den svala och stränga tid,
som skall bädda min ungdoms gula blad i snöns barmhärtiga frid.
En sommarens ungmö hon dröjer väl än med en kärlekens visa från förr,
och står som en tiggerska bedjande kvar vid min ungdoms stängda dörr.
Som flyttande fåglar försvinna de år som gjorde mitt hjärta glatt,
och dagens saga och kvällens sång de ropa: vi gå - god natt!
Så faren, I fåglar från barnets land, jag gläds ej längre åt er!
Här kommer en djupens och mörkrets örn och slår vid mitt läger ner.
Han har natt kring vilande vingar och hans huvud är grått av år,
men djupt in i brinnande ögon jag skymtar ett hopp om vår.
Kanhända hans vingar och rygg ha makt att föra mig bort en gång,
till andra land och till andra hav att lära en sommarens sång.
Kanhända han för mig med glädje bort till en strand av en sällsam sjö
med vågor som orgelbrus bärande mig till en drömmens blommande ö.
Och där skall min gård vara full av träd och av storm som psalmers brus,
och min själ bli en harpa som sjunger högt i vårens lågande ljus.
En harpa som brister och smältes ihop med Det Eviga, det som ä r,
och som i sin ändlösa famn av frid den namnlösa tystnaden bär.
Hymn
O gud, som de heliga nalkas på knä, du de hungrande världarnas bröd,
vars större ljus är den dödliga tid och vars mindre den timliga död,
Du hör allt levande sorl där Du bor i det eteruppmurade loft
och beträder stigen där ovanom allt, beströdd med stjärnornas stoft.
Till den okände Guden vår dyrkan!
Över Det som ej vet någon gräns slog Du upp som ett tak det blånande valv
och hela den mellan-liggande rymd var blott Ditt öga som skalv
i kärlek mot bergen av evig snö och de fruktbara dalarnas mull,
och log ur töcknen mot solar som givmilda öste i djupen sitt gull -
Till den okände Guden vår dyrkan!
I vånda böljade Etern, alla världarnas åldriga mor,
och se, när hon fött, i ett guldfärgat ägg av eld hela skapelsen bor!
Och planeterna ilade var sin väg ur äggets brustna band
av olika skepelse, namn och mått men styrda av samma hand.
Till den okände Guden vår dyrkan!
Oändlig är Själen, dess syn utan gräns av Tid och hindrande Rum,
oändliga vägar med vingade fötter den vandrar i Etern stum.
Omslutande länder och stjärnor och hav bakom rymdernas förlåt den når,
otröttlig, omätlig och ensam på härskarnas vägar den går.
Till den okände Guden vår dyrkan!
På jorden danad av varp och väv av seende, rum och tid,
skall själen längta till Dig, och, Dig finnande, vila i frid.
Skall utan att röra sig vandra in i det eviga namnlösa hus,
när Dettas, det timligas, natt har gått ut i en morgon av evigt ljus -
Till den okände Guden vår dyrkan!
Kopparskålen
Jag fäster mina ögon på väggen, på en liten blank skål av koppar, som
speglar solen. Jag stirrar rakt in i det blanka, bländad, och den
ljuva smärtan i mina ögon förtar plågorna i mitt hjärta. Och den
skinande kopparskålen blir som en port, en port av ljus, utan botten,
ett litet hål i en mur av mörker och därinnanför oändligheten. Men när
får jag sakta gå ut genom porten, till alltings källa, och finna vila?
Kring kopparskålens kant slingrar sig en orm, en liten gyllene orm med
ondskefulla, tvivlande och gäckande ögon. Stundom sträcker han fram
sitt huvud liksom för att stänga vägen, så att icke ljuset suger mig
in i sig. Men han faller väl snart ned, dödad av ljus, och säg mig,
får jag då sakta gå ut genom porten till alltings källa, för att finna
vila?
Kopparskålen är lik ett uttaget, levande hjärta, men varifrån har den
fått glansen? Mitt eget mörka hjärta är det som har börjat lysa av
glädje, broder, det är som ett hål av ljus i en mur av sorg, som en
port, en trång, ljus port, där evigheten börjar. Men när får jag gå ut
genom porten, till alltings källa och finna vila?
En vaknatt
I.
O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!
O ängel med lysande vingar,
med en panna som Beatrice,
fly ut över muren av jaspis
och bär mig till Paradis!
II.
Det är en nåd att svår och lång
vår väg, o Gud, du gjort,
att all vår gång blir tunga steg
mot evighetens port.
Men om, o Gud, du glömt en dag
på plågans bädd din son:
O rädens icke, det är jag,
du ropar fjärran från.
Om kval, om död, om allt du vill,
jag faller ned och ber:
Allt som gör ont, det hör oss till,
giv mer, o Gud, giv mer!
III.
En hemlighet är allt vårt liv:
en insekt surrar där åskan slog,
och barnen leka i gräset
där mor av förskräckelse dog.
Men aldrig än jag en hemlighet sport
så svår att lära sig hel,
som att älska den, som mig illa gjort
och begråta egna fel.
Och i natt i dom och ensamhet,
står höstens himmel klädd,
och en ande vars namn jag icke vet
har vaknatt vid min bädd.
IV.
Dock, Du som allt med vishet styr
med hög ofattlig lag,
så gott jag kan till Dig jag flyr,
när morgon vänds i dag.
Så är Du min förtröstan all,
du kärlek, som i allting bor,
i stjärnors eld, i havets svall,
i blicken hos min mor.
Till kärleken
Det sägs att en helig i tron, en profet,
vars röst ljuder långt, som en malm, en cymbal,
men som icke vet kärlekens hemlighet,
han hör till de fåvitskes tal.
Ty envar profetia och psalm skall förgå
som en fläkt, som en rök på förgängelsens bud,
men allt som av kärlek är fyllt skall bestå
och leva och vara som Gud.
I kärlek den stingande tistel blir skön,
och majregn vattnar förtorkade land,
och en ros kan dofta, en äng bliva grön
mitt i öknens brännande sand.
(1920)
En ung fader talar
Två ting är nära men nå ej varann,
jag betalar för ett och åt ett är jag träl:
det bröd som tystar min gosses gråt
och den hunger som äter min egen själ.
(1920)
Till smärtan
Jag vet ej om fullare fröjd står att nå
än när läpparna skälva av gråt,
om vi någonsin leva så gränslöst som då,
när pannan av ångest är våt.
Och ingen kom så hel och ren
till lyckans vardagssal,
som den som var med sig själv allen
en natt i skakande kval.
(1920)
Jag sjungit...
Jag sjungit, men sjöng aldrig för dem,
som leva med glädje till döden.
Jag sjunger som den, vilken ej har ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.
Jag kan icke vara hos mö eller vän,
dem jag älskar, jag rädes för alla
och ofta när jag vandrar bland stjärnlysta trän,
de länge kvävda tunga tårar falla.
Mitt hjärta det vill brista, ty det får ingen ro,
det vill vandra där ingen känner vägen.
Mellan jorden och himlen det städs vill bygga bro
likt en timmerman så ångestfull men trägen.
Och snart skall jag stå vid den halvöppna port
och ingå i det namnlösas länder.
O, herre, förlåt mig den synd som jag gjort
med min tunga och de skälvande händer.
(1920)
Epilog
God natt - god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -
god natt - god sömn åt er.
(Ur Efterlämnade dikter, 1922)
Nu mörknar min väg...
Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,
mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.
Som tiggare står jag, o Gud, vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått.
(Ur Efterlämnade dikter, 1922)
Jag önskar...
Jag önskar att jag haft Gudomlig eld uti min barm.
Jag ville ega Gudars kraft i senig, hårbevuxen arm.
Då skulle jag med glädtigt mod gå'stad som vårens unga flod.
Som forntidskämpe, mörk och led,
och slå allt ondt på jorden ned.
Hvar planta rycka upp med rot,
som frodats uti lastens dy,
som närd af kif och hat och hot
fick hvarje dag en telning ny.
Och om jag mötte hålögd nöd
jag dräpa skulle den med bröd.
Jag kläda skulle pilt som frös
och göra våldsmakt vapenlös.
Den fallne, som ur djäfvulens band
sig slita sökte, men var svag,
jag skulle med min starka hand
befria i ett enda tag.
Dagkarlen, böjd av arbet tungt,
jag skulle ge ett hjärta ungt.
Den drabbad var av kval och sorg
jag ledde tyst till glömskans borg.
Jag uti den försagdes själ
inympa skulle mod och hopp,
okunnigheten le ihjäl,
förtjänsten hjärtligt bära opp,
med löjets gissel slå allt dumt
och öfvermodet göra stumt,
i Mammons borg föröva rån
att därmed hugna mödans son.
(1905)
Min broder, jag vet...
Min broder, jag vet att du älskar ditt liv
som en skatt, den bästa du äger.
Du vårdar med möda, du värnar med kiv
och med strid för döden ditt läger.
Men snabb som en duva går dödsängeln in
och svalkar med vingen din panna.
Med gravröst han viskar: kom med, du är min
och de hetsiga pulsarna stanna.
Han kommer ej endast till grånade hår,
den dystre, försonande ängeln.
Han går till den lilja som föddes i går
och avskär den nattgamla stängeln.
Förvandlingens konung med mantel av natt,
med en gördel av suckar och tårar -
säg, finnes väl någon som, över dig satt,
kan räkna ditt verk, dina bårar?
Ej alltid du kommer som ovän till oss -
ej alltid du hälsas med smärta.
Ej alltid med tårar du släcker ditt bloss
eller krossar ett saknadens hjärta.
Du släcker nog stundom ett tynande liv,
ett liv som blodstårar dränkte.
Vem räknar de hopar av oro och kiv
som du hastigt i graven sänkte.
Hur underligt vore om du blivit satt
som en ensam monark över alla,
om ingen fick sätta en gräns för den natt
som du låter på livet falla.
Då vore det hägrande hoppet om frid -
om slutlig förbrödring, försoning -
en hånande drömbild, ett slut på en strid
i den tysta förintelsens boning.
Barndom
O, barndom, o gyllene drömmaretider,
Då världen var solljus och hoppfull och god!
Hur ofta när ensam och tröstlös jag lider
Jag dricker mig glömska ur minnenas flod.
Då lever jag saligt i drömmarnas rike,
Med borgar och slott och all världenens glans,
Där varje kamrat är min bror och min like
Och nymferna tråda sin ystraste dans.
Där finns för min lycka ej stängande hinder,
Ej bommar som spärra för frihetens färd. -
Vad mera om nuet med villkor mig binder?
Jag lever som fordom i barndomens värld. -
Och trött vill jag stanna i hembygdens dalar,
Och sött vill jag sova på blommande ljung,
Och säll vill jag drömma om himmelens salar,
Där döden är dräpt och man evigt är ung.
O, låt mig när solen mot nedgången hastar
Få slumra en gång som i barndomens dar!
Så sjungen då, granar, så jublen då, trastar,
Ty nu är jag liten som fordom jag var. -
Jag lutar mitt pinade huvud mot stammen,
Och drömmer mig bort ifrån tvivel och strid.
Så susen då, björkar, ett viskande amen -
Så somnar jag in i evinnerlig frid.
Ett skaldeförsök
En grubblare i kungaskrud
- en herdegosse sänd av Gud.
En våg av ljus, en flod av frid
från harpan flög i dyster tid!
När du blir trött av natt och dag,
när livet känns som gisselslag,
din harpa vare själens ljus
och sången den om Fadrens hus.
Det finns en Gud så visst, så visst.
Han finns fastän du hoppet mist.
Till evigheten bär din väg,
hvi gråter du då ännu - säg!
Kom, lyssna...
Kom, lyssna på stormen som rytande talar,
på berg som i ödslighet ensamma stå!
Högt rullar hans rop över natthöljda dalar,
högt visorna klinga och marscherna gå!
Han går som en svartmålad brigg genom natten,
bland klippor och rev över stenbeströdd mark.
Vart går han? Jag vet ej -en gud står vid ratten,
allsmäktig, befallande, stjärnströdd och stark.
Han seglar väl kanske till soluppgångstiden,
han lägger väl till för att vila en gång.
Det styr väl i hamn när all natten är liden,
det finns väl en strand fastän vägen är lång.
Två dikter
I
Jag är led vid att halvdöd leva
lik en växt i en skuggad skreva.
Jag vill vara en solbränd sjöman
där gungande vågor gå.
Jag vill fly till de solfyllda sjöar,
som skvalpa mot sydhavens öar,
där korallernas borgar stå.
Vill du följa mig, bror, på färden?
Är du led vid den kalla världen
och din svettiga kamp för maten
och ditt fattiga, blodlösa liv?
Vi ta hyra till Japan och Kina,
vi gå ut där passaderna vina
vid Dansande vattnens kiv.
Vi gå bort till tatarernas rike,
vi bli älskande muselmäns like
och få sydsolens lågor i blodet
och se kolsvarta lockars svall.
Vi ska välja oss en som kan brinna,
en eldig och storväxt kvinna
som älskar oss när hon skall.
*
Och du sköna, som vunnit mitt tycke,
vill jag köpa ett glänsande smycke
på Stora basaren i Stambul
vid Gyllene Hornets kust,
ett armband av vita kristaller,
och kedjor av röda koraller,
till tack för din ärliga lust!
II. Brynhilda
Brynhilda, kom ut på vår slåtter!
Sjung ängen av visor full!
Du är ljus som en vikings dotter
och ditt hår är som rågens gull.
Si, din blick är som stjärnor om våren
vid den trånande dagens slut,
och ditt öga syns blått genom tåren -
sjung hela ditt vemod ut!
Sjung visor om rosor vilda,
sjung sånger om morgonljus!
Den är trolldom, din sång, Brynhilda,
och din famn är ett fångahus.
Vaggvisa
Nu skälver visan vaggande
som tung skog i vingad vind,
nu somna och i drömmar le,
nu vila, rosenkind!
Nu vaggar visan vän och öm,
det är djup och ro i den,
och när du ler i sagodröm,
då tystnar den igen.
Den är som trädens tunga sus,
som skvalp mot land i sommarsjö,
och milt som våg mot gräsväxt grus
den lägger sig att dö.
Den skall nog susa stark en gång,
högt glad, som himmelen,
den skall bli lek och rusig sång
och tystna av igen.
*
Den skall bli glad som himmelen,
kärleksröd, rosenfin,
och du skall dricka djupt till den
ditt ödes tunga vin.
Men när du styvnat stelt till ro
och bäres bort av svarta män
och bäddas djupt i jordebo,
då tystnar den igen.
Generalen
Där sitter generalen tung
och böjd av arbetsår
och vilar sig mot ekens stam
och ser hur tiden går.
Han är en tyst Napoleon
vars hela stolta här
kring fält och dalar myllats ner,
vars kolonner stupat med bröst mot jord
och aldrig vakna mer.
Och slättens jord är vapenströdd,
se, mullen blänker av rostat stål,
av rinnande blod blev den genomblödd,
den mark där av vagnar hopades bål.
Men i vårens blomning, bland ljung och grus,
surra humlor kring gamlingens fot,
och han stirrar sig blind mot dagens ljus
och sjunker ihop vid trädets rot.
Och då brister hans hjärta, då mörknar det fort,
han hinner ej tänka allt stort han gjort,
han är ingenting mer än en kallnande kropp,
ett kadaver bland vårens blom.
Jag har glömt vem han var - ingen man skrev opp
hans bragd - ingen gud hans dom.
Inferno
Skalden och drömmaren Håkan
satt i sin kula och skrev -
in genom springan vid dörren
den dansande yrsnön drev.
Skalden var bittert ensam,
slogs med lungsot och brist,
kojan låg ensam vid myren,
myren var trädlös och trist.
Skarpt i tomma rummet
hans hosta ekade styggt,
mörkret såg in genom fönstret
och vinden viskade skyggt:
"Tänkte du aldrig, Håkan,
när vintern gick tjurig och kall
och du diktade visor om stormen
som härjade hagar och fall,
att du själv skall, stelnad och döder,
bäddas i lerig kyrkbyjord,
och sova bland sovande bröder,
och vila från rim och ord?
Si, människor, människor sova
runt bergen i fattigmanshus,
och köttlösa kindknotor blänka
vid fönstren i månen ljus.
Tänkte du icke, Håkan,
att bättre, bättre det vore,
om du och de finge sova,
tills ni alla till kyrkbyn fore?"
*
Så hörde han vinden tala,
och han lutade huvudet ned,
och hans panna var vit som snö,
och han bad till världarnas herre
om nåd att få slippa leva,
om nåd att få stilla dö.
Kroginteriör
Det var höstregn och rusk och när klockan var tre
tändes lampan i taket på Backens kafé,
där var sorl och skrål av svärjande män,
och jag satt i ett hörn och drack öl med en vän
och jag såg bara smuts och jag kväljdes av rök
från snarkande pipor och stekos från kök,
och mot taket steg struparnas surr som ett brus,
och i skymningstöcknet sken lampans ljus
helt matt och rött, likt kallnande blod,
och ur mumlet steg stojet mot tak och vägg,
och i dunklet nickade skallar och skägg,
och knotiga ansikten grinade fram
som dödskalleflin genom ångor och damm,
och från disken bräkte en hes grammofon
och ett dussin stampade takt med skon
och jag tyckte att skrål och skratt och snusk
och svärjande käftar och rummets rusk
smälte ihop till en helveteston.
Sång till min lykta
Jag tände dig längesen, flämtande lilla,
under åren som gått har du brunnit för mig.
När natten var fridfull och heligt stilla,
som man gläds åt solen jag gladdes åt dig.
Du var dock en vägtröst i mörkrets öken,
när andra njöto av sovande ro.
Ditt sken var en stjärnas blänk genom töcken,
en ögonens lust i den sömnlöses bo.
Du lärt mig att tålmodigt midnatten bida,
i ditt sus låg det frid och du lärde mig den,
i ditt mattgula ljus har jag lärt att lida,
att tvivla och häda och glädjas igen.
Jag trodde att du en av höstmörkrets dagar
skulle växa och flamma med vitare ljus,
skulle lära mig tro - dock icke jag klagar,
jag vet att du slocknat i andras hus.
Men dör du en gång, blir du trött att brinna
och lämnar mig vänlös i kolmörkt rum,
då vill även jag bryta upp och försvinna,
då vill jag som du slockna ut och bli stum.
Visan om hur Per Ols Per Erik älskade en platonisk kärlek
(Skriven av honom själv)
Min kärlek den liknar ett stormande hav,
den är ljus, den är stark, den är stor,
den är likasom månsken i tillvarons natt
och längst inne i själen den bor.
Min kärlek är sol som från himmelen sken
över hembygdens sjungande gran -
förr gick dagen som oxen på stela ben,
nu hoppar han lätt som en svan.
Min kärlek är sol som från natthimlen föll,
över gravar och tårar och snö.
Förr stämdes min lyra till spädgrisars lov,
nu sjunger jag blott om min mö.
Så hög som en låt ur en lullande lur
är min kärlek - ej lustarnas träl.
Förr älskade jag som ett avlande djur,
nu älskar jag bara en - själ.
Vi ska ligga så stilla i graven en gång,
samma kista vi vila oss i,
tvådelad, men hopväxt, mot himlen med sång
då rusar vår själ som ett - bi.
Stora, stolta kärlek
Stora stolta kärlek, lik ett hav av rosor rött,
älska ej så högt och hett och skumma dig ej trött!
Snart blir hagens hängbjörk grön och mjukt blir gräset där.
Gå ej dit min Lisa lill, ty då är våren här.
Då är våren här med sång i majnattrus så skön
och då är längtan hög och lång och het som mannens bön.
Gläd dig ej åt vårens luft och nattens hemlighet,
sjung ej visor, Lisa lill, om det som ingen vet!
Brännmors visa
(Brännmor sjunger - Marna lyssnar)
Det är tungsamt när kärlekens blomsterprydda vår
en sorgens natt ditt unga hjärta når.
Men vi hoppas och vi tro på den förlossande dag,
som skall stunda till Herrens behag.
Till min vän konstnären Martin Åberg
Så sent har han irrat sig fram till vårt hus
och vi se i dörrn hans höga gestalt,
och han skrattar som ofta men skrattar dumt
och hårt och vansinnigt kall.
Och gata upp och gata ned
har han hungrig gått i natt,
och hans nästan brustna siarblick
är irrande och matt.
Men ännu hänger hans själ ihop
och han sätter sig stilla ner
och säger med bortvänd blick: kamrater,
nu hungrar jag inte mer.
Det var tyst förut men blev tystare:
den rösten var inte lik.
Den hade över sig både sorg
och glättig, djup musik.
Så börjar han tala om höga ting
som han sett där han vandrat kring,
om allt han målat med hjärteblod
och om kärnan av ord och ting.
'Och om ni ett ögonblick endast sett
som jag där jag ensam gått,
så vore ni också att räkna bland dem
som sin heliga arvedel fått.
Och varför grubbla när allt är ljus
som böljande kring mig går,
kring mig av vatten i svartviolett
en sjungande bränning slår.
Den bär mig till skönhetens herres hus
på en stjärnljusomstrålad ö.
Jag bär ett evigt levande liv,
som aldrig kan hungra och dö.'
Så brast hans dröm, och han reste sig blek,
och föll i skakande gråt,
och hans höga vita panna
av ångestsvett var våt.
Och då såg han på oss som på främmande ting
och med ögon som längta i jord,
och förbannade oss och förbannade allt
och talade främmande ord.
Och han sjönk till sist ihop som en säck,
och dog en vansinnigs död,
och likvakan sköttes av fyra män,
som icke hade ett bröd.
Då hörde jag något som icke var sorg
komma sjungande ovanfrån.
Som mor som sjöng för sitt slumrande barn,
och en ängel var hennes son.
Och en annan röst med ett sällsamt ljud,
som när vita vingar slå,
kom i mörkret nära mitt eländes bädd
och viskade sakta så:
Ej sorg över kämpen känn,
du barn som ej ser som han.
Han sett för klart och druckit för djupt
och döden till lön han vann.
För stor för eder jord,
för hög för edra hus -
Han har rört vid min mantelfåll,
vid min klädning av skinande ljus.
Ett dagboksblad
Nu dunka buffertar emot varandra,
en sorgesam, men lugnande musik,
nu ger jag den och den i alla andra,
nu reser jag från gruvor och fabrik.
Nu far jag dit, där drömmens svanor sjunga
sin avskedssång till jord och himmel blå.
Nu far jag dit, där molnen skymma tunga
de gamla bergen, stupande och grå.
Vad vill ni mig, ni små och stora barn,
som rikta dumma ögon mot en hemlös konungs trasor?
I fall ni kunde se ett ögonblick som jag,
ni skulle lindas in i alla satans fasor.
Nattvandrare
Du var med oss, bror, i natt, mitt i syltans rök och skratt.
Vi som aldrig var poeter när vi skalv av frost och svalt,
vi med dig vart körda ut när serveringen var slut,
och när torget kändes tjugo grader kallt.
Det var jag och Martin Johansson och halta Petersén,
han som såg på dig så spanande och dock så hård och rädd
och gamla Kalle Made, han, vars träsko frös till sten,
och William Smegen, full och illa klädd.
Åh, den natten var precis som ett morgonbad i is,
vi ville inte häda men det gick ej låta bli.
Vi skämtade som spöken och som hängdas var vårt grin,
det var allt du kunde önska men inte poesi.
Det var bister morgon ren när gamla Made frös sitt ben,
han var för stel att jämra, han vart liggande och svor.
Han var drucken ännu då, och han skrek åt oss: 'Gå på!
Om dom sågar av mig foten, så tig med det för mor!'
Konstapeln svor han med, när han kom och gav besked:
'Tusen djävlar, karl, att sköta sig så där!'
Bort en stelnad kropp han drog när det tre i tornet slog,
och vi knöt de röda händerna - så här!
Och nu reser du till dem som ha mat och hus och hem,
och när tåget ångar frostvitt från stadion
ska varenda trogen själ gå att hälsa dig farväl,
och gå trampande och skakande vid bron.
Och en vinternatt igen ska vi träffas, gamle vän,
ska vi dricka stadens sämsta i stadens värsta hål.
Och när glasen fyllas på, om gamla Made vill ha två,
ska vi dricka själva fattigdomens skål.
Kanske sjunga vi en psalm till vårt sista starka öl,
kanske Gud vill vara bland oss några timmar under tak?
Vem vet nattens öde sen - vem som fryser bort sitt ben
och som släpas bort ur gatan, kall och rak.
Skål för nattens långa tramp, hell den mördande kväll!
Barn av helvetet, vi släckta lampors vakt.
Då vi ses en vinter grå, om gamla Made lever då,
ska hans träben till psalmen gnissla takt.
En visa i tacknämelighet
tillägnad brodern och redaktören Rosén, diktad av
Black Jim vid hans avresa till skogarna.
Sätt maskinen i gång gamle lokförar Jan,
låt oss skramla iväg upp till myrar och mo!
Har du hört uppå Dan, som gav tidningen fan
för att sova i storskogens ro?
Han var stark, han var ung, men hans längtan vart tung
och han skildes med saknad från stan.
Sätt ditt lokskräp i gång, vilket bråk, vilket söl!
Har du vattnat ditt odjur och kolat, min bror?
Om jag vetat ditt dröjsmål jag hunnit få öl
och en porter med fan och hans mor.
Se, biljett har jag hem och riksdalerna fem
fick jag över till kalvar och kor.
Det går sakta men säkert till Dalarnas land,
där frosten går härjande vit
och ett blad av Ny Tid har jag här i min hand,
i den andra en morgonpostsvit.
Det är vänner, som följa i avskedets stund
för att hälsa farväl bit för bit.
Om du undrar varför jag från dagbladet for:
det är något jag själv inte vet.
En längtan till markerna ini mej bor
som ett lockrop från storskog och vret.
Jag vill tro du förstår varför inte jag går
och hajöar utan ände och slut.
Jag är blödig och vek och en skvallersjuk tår
kunde trilla ur koxgluggen ut.
Bed gärna, att fan må anamma den Dan,
och alla hans griller och visor och pjunk,
men läs min sång vid en sejdel en gång
och drick skalden till med en klunk!
I dag klev jag opp...
I dag klev jag opp ur mitt legda bås,
och klädde mig skönt uti bälte och krås.
Och si solen stod gladelig på himmelens pell,
och vinden var kärlig som en gammal mamsell.
Och då sjöng jag, må satan ta suckan och tår,
när stormen han dansar - filibom vad det går!
Må glädjen stå hög som en majstång i byn,
när fiolsången skallar vid skogarnas bryn.
När som sensommarn speglas uti brännvinets tår,
medan storstormen dansar - filibom vad det går!
Memento mori
En makaber dikt, skriven i skymningen vid tre sejdlar och
tillägnad broder Ben
Broder, när smärtsamma åren bullrat sig bort i fjärran
och när vårt sista öl oss hugnat i dödens ro,
när våra själar fara att darrande dömas av Herran
och vårt törstiga kött blivit näriga maskars bo,
minnas vi ångest i glädjen, minnas vi ängslan att leva,
minnas hur hjärtat oss brände bakom glädjens billiga flor?
Skåda vi då som en satan bak' molnens reva,
med hjärtan fyllda av visor och lust till lust och hor?
Nej, vi ha skrattat åt åsnor, fast skymda av ängslans skugga -
glatt mot grinande apor må vi höja en fylld pokal!
Ty ock i Dödens ängd ljuvliga blomstren må dugga -
glatt må vi bjuda till dans var slinka på narrarnas bal
Oss skola synder förlåtas, oss skall en gud försona -
harpor oss givas i händren, ädelstensprydda, av guld.
Ödmjuka oss må vi göra, stadiga leva i trona,
vältrande av oss som trötta barn dom och förbannad skuld.
Har du tänkt på...
Har du tänkt på hur tiderna skrida
under skyar och stjärnor och sol?
Medan slagna miljonerna bida
sin domsstund vid Domarens stol.
Har du märkt hur all världen stupar
i sin upplösnings stinkande grav,
hur av dunkel omsluten var skräckfylld själ
sin kropp åt förtärandet gav?
Skall lastad av synder och röda brott
ej vår jord med dess myror tumla en gång
hel och hållen i helvetet ner?
Och nya planeter med lättare luft
genom rymderna susa sin färdvägs sång?
Åh, vräk dig i blod, den tid du kan,
gamla syndiga jord, den stund du har.
Försvinn nedåt avgrunden, Tellus, fort.
Det finns millioner planeter kvar.
Jag har mod...
Jag har mod att möta mänskor,
stilla, sorgsna, veka mänskor,
de, som tysta bära bördor,
tunga, hemliga och heta.
Jag har mod att se med kärlek
in i deras skrämda ögon,
jag har mod att trösta dem, fast
själv jag utan tröst och vila
släpar steg för steg mot mörkret.
En väg...
En väg skymtar bitvis, var stilla,
begär ej att se den till slut
men var nöjd med det lilla
- nu har du dock fotfäste några sekunder
och faller du, då är det gott om du faller
på knä.
(1919)
O, du min faders borg...
O, du min faders borg bland fjärran ängar,
o, solskenslysta land där klara älvar gå!
Där evighetens vind går fram på gräsens strängar
och vågor salta renande mot höga klippor slå.
Ja, jag har drömt om dig mitt i mitt armod tunga,
jag drömt jag kröp på knä intill din trädgårdsport,
och kved: Jag var en mask - men jag försökte sjunga,
i svaghet och i kärlek, Herre, jag det allt har gjort!
Ibland var jag beredd att liv och lycka mista,
att lätta bördan som en yngre broder bar -
och stundom kärleksfyllt mitt hjärta ville brista,
ett nödrop vart min sång - men det fick aldrig svar.
Så vart min dag en natt, min möda vart en plåga,
jag tog det allt som gåvor från en sällsam konungs land -
och nu är det förbi, förbi min levnads låga,
jag fyllt mitt glas till brädden.
Nu går jag stilla bort utöver gränsen vida,
till land och hav av tystnad stor, där ingen mer skall lida,
och varje fläckad renas från sin ungdoms smuts och skam.
Underligt det är...
Underligt det är att älska gamla minnen som ha grånat,
underlig är världen vida, underliga äro vi.
Kärlek, barn och bo och blom så gott jag kunnat har jag hånat
och mitt hjärta det vill brista vid en sång om Nana Li.
Kväde över en vän som tog sitt liv ung
Så tyst och så hög och med sång i sin blick
som en drömmarnas konung ibland oss han gick.
Och vi såg hur han stred och led och förbrann
och ingen vart älskad av oss såsom han.
Namnet
Det lyser och skiner av ära kring namnet -
kring människan som bär det är nattmörkt och tomt.
Välsignad av packet, av livet förbannad,
han vandrar den väg som har intet till mål.
En midsommarvisa
Jag älskar sommarns vindar och solen tröstar mig,
all markens blommor gläds jag med inunder himmelen.
Små myror, viken undan för min fot uppå den smala stig
vi är så många vandrare som trängas fram på den.
Här vill jag sitta neder på de fallna, vissna barr,
i skuggan vill jag sjunga högt en visa till gitarr.
Fåfänglig är väl mänskans lott på jorden där hon går,
och hennes dagar svinna hän likt röken i en vind.
Hon gläds och bygger bo till dess en kväll vid grinden står
en sorg, en synd och hälsar stramt, då bleknar hennes kind.
Då spela löven ej som förr, ej fågelns sång hon hör,
all världen dansar glädjefull men hon är utanför.
Likt Kain hon blickar emot jord och hör ej Herrens röst
ur åska, storm och blomsters doft och ljumma regnens spel
och det som förr en balsam var för hennes kvalda bröst
gör hennes syn blott mera klar för hennes många fel.
Den hemlöse
Det hände en gång att en yngling en natt gick vilse i sin barndoms
skog. Han kände sig främmande på gamla platser, där han älskat och
lekt, och gamla stigar och vägar voro villsamma som om han aldrig
vandrat dem. Men i skogen råkade han på tre kvinnor, som älskade
honom.
Den hemlöse:
Jag är här för att söka ögon,
som immats av livets nöd.
Mitt namn är bara Hemlös
och jag kom ej att be om bröd,
fast jag hungrat i åtta nätter
och törstat min strupe vit -
vad har ni att ge en vandrare,
som gråtande irrat sig hit?
Första kvinnan:
Så tag mina mörka ögon,
de ha gråtit i sorg och fröjd.
Och tag min vita panna
och min mun och kyss dig nöjd!
Mitt bröst har svällt av längtan
att tryckas hårt och hett -
jag får aldrig fred för bröstet,
innan något ljuvt har skett.
Andra kvinnan:
Nej, tag du min själ och min kropp
och bränn dem i samma brand.
Jag skälver av längtande smärta
och som asplöv darrar min hand.
Jag är skapad för dig och jag lider
allt helvetets röda kval
så länge du står där liknöjd,
klädd i ditt svarta skal.
Tredje kvinnan:
Jag älskar din blick för själen,
som tänt sitt ljus i den.
Jag skall vara din andes ledsagare
om du blir min följesven!
Ty jag älskar dig för ditt hår,
som grånat vid trettio år.
Jag vill vara din hjälp för livet
och hela ditt hjärtas sår.
Den hemlöse:
Hör, stormen ropar i ruggig natt!
Hör, träden knaka, som djävlars skratt!
I min dräkt tar vinden var trasig klut -
kan ingen säga mig vägen
som leder ur natten ut? -
Till min kropp och min själ ha ni alla trått
och allt vad jag hade att ge, ha ni fått.
Jag har lyst er i mörkret, jag har sjungit för er
ge igen det ni lånat - jag begär ej mer!
Första kvinnan:
Din själ är ett stackars spöke
som gör dig ond och vred.
Jag skall smeka din kropp till yra
när din hjärna har gått ur led.
Jag skall sjunga dig sövande visor
och låtsas jag visste din själ
och leta din innersta önskan
och vara en älskad träl.
Den hemlöse:
Min innersta önskan vet jag ej själv
och ej kan du gissa den ut -
men säg mig, minns du vägen,
som leder ur skogen ut?
Vet du av någon döende gråhårsman,
som har levat ett liv som jag?
Och som fallit som jag och syndat
i sin bittra ungdomsdag?
Vet du av någon jordhöljd koja,
där en bedjande människa bor?
Vet du av någon man som lidit
som jag, och ändå tror?
Var är bädden där sömn hugsvalar
en hjärna som tröttnat av slit?
Jag vill älska dig hett och länge
om du visar mig vägen dit?
Jag har talat med dig om min stackars själ
som är hemlös och utan bo,
och jag kysstes bara till tystnad
och hörde ditt tal om tro.
Hur djuriskt oskön och galen
i din mättade famn jag låg
och kände mig dubbelt ensam.
Det var det du inte såg.
Jag har fått din kropp för min ande,
jag har fått ditt knä och din häl,
och din lystna mun, dina länder,
och du har fått min själ.
Men du kan inte läsa i den,
det är dig ett främmande språk,
fast du rört och rotat i den
med gråt och skratt och bråk.
Så tag mig och älska mig lustigt
i ett varmt och svindlande rus,
tag allt vad min kropp har kvar av
den glöd, som var flammande ljus!
Och när allt är över skall jag
blott en enda önskan ha kvar:
att du tar mitt liv och ger mig min själ,
så får du ha kroppen kvar.
Du skall döda mig sakta och säkert
och mitt hjärta skall sluta att slå,
och jag skall snyfta och vakna,
och jag skall stå upp och gå.
Jag skall gå genom tysta skyar,
genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten,
där ingen mer går ut,
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
Och om någon skall ropa: Oren!
över mager, multnande kropp,
skall ropet studsa mot muren
och aldrig nå dit opp.
Så farväl då! Döda mig sakta!
Jag vill smekas och kyssas som förr!
Jag vill ledas av mjuka armar
genom dödens och mörkrets dörr!
Men sedan vill jag bli ensam,
vaggad av ljusets flod
fram till alltings vila,
där ingen är ond eller god.
Ur gossens hjärta...
Ur gossens hjärta de sleto bort Gud,
och ur mannen hans sista tro.
Och en vinter kom svartögda jättar från norr
och revo hans sista bro.
Och han byggde en himmel av lerkram och papp
skönt målad, med änglar besatt,
och en lärd teuton kom vägen fram
och slog det bort med sin hatt.
Och en herre av sanning och kärlek kom till
och ropade: allt är du.
Det var blott dig själv du såg. Och där
utanför finnes ej mörker, ej ljus.
Högt bland bergen...
Högt bland bergen under furor, smekt av morgonvindar unga,
låg jag drömmande på rygg inunder tysta, höga skyn
Då kring hav av skogar, skorrande, jag hörde järnet sjunga
och ett kors kröp fram i rymden över byn.
Och en trådlös hälsning ville jag dig, broder, skicka,
rymdens ryttare och ärelystna dödskapten,
innan hundra telegrafer som i feber hinna klicka,
att du bräckt din fågels vingar och man hittat dina ben.
Till en gammal man
O broder, när dagarna skrida
mot tystnadens namnlösa hav
och det lider mot kvälls med att lida
och vägen går rak till din grav,
hur känns det att se dig tillbaka
på allt du har talat och gjort,
och öppna med händer som skaka
var blånad morgon din port?
Och nu var det natt...
Och nu var det natt över åsar och myrar
och månen stod högt över huset vid bron.
Små stjärnor de blänkte som vänliga fyrar
i blå havet under den konungens tron,
som sänder oss kärlek och drömmar och vårar
och längtan och svek och förlösande gråt
och ger oss den lusten, som gör oss till dårar,
högt hyllad, besjungen och fylld av försåt.
(1918-1920)
Välkommen, o vår!
Välkommen, o vår med din lovsång av ljus
och solvärmda vind kring den ensammes hus.
En urgammal spådom du skriver som ny
med skälvande skrift i den eviga sky.
(1920)
O, Krishna...
O, Krishna, vägen blott framåt
ditt folk du visat har,
men botar ej den bittra gråt
och sorg och synd som var?
För svår för mig din lära är,
för stolt ditt höga råd.
Den börda jag sen länge bär,
den lättas blott av nåd.
(1919-1920)
Midsommarsol
Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,
skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,
att jag nu glömma må att jag med Broder och med Gud har sak,
och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.
Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn,
och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!
Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär
få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!
Giv must åt klövern honungfull och grann, färg åt duvkullan skär,
och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.
Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus
och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.
(1920)
Morgonväkt
I mörkret stapplande omkull
han trevar sig med nöd framåt,
hans själ av längtan hem är full
och tung som hämmad gråt.
Han vet ej mer varthän han går
än den vars ögas ljus är släkt,
men av ett sus från bergen spår
han än en morgonväkt.
O vind, som över bergen for,
var kommer du ifrån?
Har du ett budskap från en mor
åt hennes smärtas son?
(1920)
En liten visa
En röst jag hör genom stormens dån,
där svarta vågor slå:
'Jag drömt om däj dom kämpar hårt,
där stormens vägar gå.
Ett tecken gav jag däj i maj,
när solen lyste på strandens sten,
i maj när hamnen flaggade
och inlandsvinden ven.
Gräset var grönt och stormen ven,
och saltskum stänkte vått.
Ditt öga grät och kinden sken
som sol genom skymmande grått.
Ett tecken gav jag däj i maj,
i maj under skyar som blåa år.
Minns du än hur stormen stred
i sol med mitt fladdrande hår?
Det var blott en liten gyllne ring
och en kyss som bränt därpå.
Bär du den vid ditt hjärta nu,
när dödens sjöar slå?'
'Jag bär den, den bränner som eld i mitt bröst
till värme i stormens dån.
Den skall följa mig djupt i det vaggande blå,
den ringen jag fått som lån.'
Från klippans krön...
Från klippans krön en konung såg,
högt över Salomos dal.
Där nedom tusen fartyg låg
och land och folk förutan tal.
Han räknade dem en stund - vad mer,
vid solnedgång de fanns ej mer.
(1920)