Företal

Jag ska hälsa från Laolands uggla,
som åldras i granklädd vrå.
Hennes hundraårsgamla ögon
se grönt mot himmelen blå.
Hon minns alla ben som vitnat,
där räven sitt nattmål fått.
Hon har hört alla hesa skators skratt,
under alla år som gått.

Hon har jagat i fredlösa nätter,
över gråberg och becksvart sjö,
och lyssnat till mjuka fötter,
som tassat i blodig snö.
Hennes minne kan aldrig blekna,
hennes visdom är djup och tung,
och nu drömmer hon slött när jakten
går hett över frasande ljung.

Hon minns det viskande mörkret,
kring byn som var obygd förr,
där hon väntat i dystra nätter,
framför döende skogsmäns dörr.
Hon har flyktat till Laolands hålor,
där ingen den gamla ser,
och boksynt folk i byarna,
de tro att hon finns ej mer.

Hon tror att folk blivit dummare,
av allt de hört och läst,
att upplysningsfödan till syra
i deras magar jäst.
Hon täljde om tysta spöken,
och gastar och fula ting,
och skrattande andar som dansa
om natten i svingande ring.

Hon bad mig skriva om heliga berg
där kunniga trollmän bo,
vid kärr där den sista finnen
har tappat sin näversko.
Och de som snusa förnumstigt
åt ting som de ej förstå,
ska jag hälsa från Laolands uggla,
som grinar i granklädd vrå.

Spådomen om varma källorna

Bleka och hatande män ha lutat sig ner över vattnet,
läst i vårt grumliga djup och bedit om hemliga ting.
Öst av vårt heliga vatten över de blodade händerna,
smitt vid vår dyiga våg på det ändlösa ödets ring.

Svarta och blanka vi sova tryggt mellan gungande öar,
tyst tog vårt sväljande djup emot var nersölad kniv,
tysta vi speglade skyn och stränder av gungande ängar,
sakta gick jägarna hit att offra för byte och liv.

En gång var källan ett hav, där i solvita stormar
irisskimrande dansen gick yr genom skummande våg.
Då var sommaren het och blå och beskådad av ingen,
osedd i vildhavet speglade åskmolnens svartröda tåg.

En gång blir källan en åker, där säden böljar för vinden,
ting som man offrat vid midnatt, skola skrapa mot plöjarens plog.
Då skola människor offra till järnets och trummornas gudar.
Då skall tomheten vaka och sorgen sjunga i skog.

En landstrykares morgonsång till solen

Sol, har du redan stigit över tjärnen och heden?
Skrattar du redan bredmunt med ditt ansikte gula?
Kom nu, så får du lysa på slafsande trasor,
fattiga äro barnen dina, magra och fula.

Sol, vill du höra visor om isen och natten,
vägarna äro hårda och stängda äro husen.
Nattrampet är jag trött av, och morgonen är min plåga.
Sol, dina små prinsessor äro rädda för busen.

Sol, varför är du vass som en rispande skära,
finns intet moln du kan smyga bakom?
Säj, varför kommer ljuset så oförskämt nära?
Tar du dock kanske trasor för blad och blom?

Sol, jag är nog en blomma, en vandrande blomma,
gifthus det har jag också, bakom trasiga blad.
Lys mig på mina vägar - du är dock min moder!
Död och brott blommar i ditt bländande bad.

Stackare mig som blott har dig till moder!
Sol, du som föder tusen små stinkande liv!
Sol, du är blott en måne på hemlösas vägar!
Sol, för de syndsvarta är du skarp som en kniv!

Sol, jag är full av hädelse, skynda dig, göm dig!
Skälvande må jag krypa ihop här i skuggan och gråta,
sol, om du är min moder, gå undan och glöm mig,
sol, vill du inte torka mig - kinderna äro våta!

Olles förbund med makterna

Jag har skurit ett pilspö där ormarna paras,
i skäret vid Lasso i torsnattens månljus,
och lärt mig en vissling som Karigos svalas
i dalen där Ramnåsen stupar mot Kanga.

Jag har skurit mig pinnar av åtta slags vide,
och doppat dem röda i blod från en trana,
och skrivit att blodet var blod ur mitt hjärta -
han tror nog på lögnen - av gammal vana.

Snart får jag ett slott och en lustig prinsessa,
och guld åt mig själv och min fattiga mor,
och snart får jag bo som konungen bor,
men när tiden är ute och djävulen bråkar,
då visas det nog vem var starkast och klokast,
då, gamle förvillare, ska vi processa!

Och nu är det midnatt och fåglarna tiga,
och dagg dricker marken och sommaren sover
sin sömn tills den rodnande morgonen bräcker.
Åt avgrundens storman min själ skall jag viga,
till fröjd åt hans hjärta - så länge det räcker!

Nu susar det tungt genom ångande dalar,
nu susar som stormen hans vagn över fjällen.
Här sitter jag och röker min pipa på hällen,
och känner på hur nattvinden smeker och hugsvalar.

*

Och kommer han inte så kvittar det lika,
ty skogen är så härlig och natten är så varm!
De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm.

Vad livet är om natten när födelsen och döden
gå dansande och vandrande kring gamla gråa hus,
när makterna ha rådslag och dikta våra öden,
i sommarnatt, i skugga, i alsnårens sus!

Vi födas under smärta och skratta när vi kunna,
och drömma när vi kunna och tiden han går,
vi bryta våra blommor och älska dem som dofta
och somna en gång stilla och glömma våra år.